Det var ingenting att vredgas över.

I stället bekämpade hon gråten för att kunna ge uttryck åt det, som hon hela tiden hade velat säga honom.

»När jag fick veta allt det där, var jag till en början besluten att inte tala med dig i kväll. Jag förstod ju, att du helst ville vara i fred. Men det är någonting, som jag måste säga dig utan dröjsmål. Jag ska inte bli långrandig.»

Han ryckte på axlarna och såg undergiven och olycklig ut. De sutto ju där i samma rum. Han var tvungen att höra på henne.

»Du måste veta, att alltsammans är mitt fel», sade Charlotte. »Det var jag, som övertalade Thea — Hela din Karlstadsresa — Det var jag — Du ville inte, men jag ville — Och om nu din mor dör, så är det jag och inte du ...»

Hon kunde inte säga mer. Hon kände sig så olycklig och skuldbelastad.

»Jag skulle ha varit tålig», sade Charlotte, så snart som hon blev så pass herre över sin sinnesrörelse, att hon kunde tala. »Jag skulle inte ha sänt av dig så snart. Du bar ännu på bitterhet mot din mor. Du hade inte förlåtit henne. Det var därför det gick, som det gick. Men jag borde ha förstått, att det inte kunde lyckas. Allt, allt, allt är mitt fel.»

Hon steg upp med detsamma och gick en stund fram och tillbaka på golvet, medan händerna sleto i näsduken. Äntligen stannade hon framför honom. »Det var detta jag ville att du skulle veta. Alltsammans är mitt fel.»

Han sade ingenting. Han bara sträckte ut händerna, tog hennes ena och höll kvar den.

»Charlotte», sade han mycket stilla och milt, »tänk, så många samtal vi har haft i det här rummet, vid det här matbordet! Här har vi tvistat och grälat, men här har vi också haft bra många glada stunder. Och nu är det sista gången.»

Hon stod där vid hans sida. Hon begrep inte vad detta var. Han satt och strök hennes hand, och han talade vänligare till henne, än han hade gjort på åratal.

»Charlotte har alltid varit ädelmodig och velat hjälpa mig. Det finns ingen, som är så ädelmodig som Charlotte.»

Hon var förstummad av förvåning, hon kunde inte en gång säga emot.

»Jag har bara visat ifrån mig Charlottes ädelmod. Jag har inte velat förstå. Men ändå kommer Charlotte nu i kväll och vill ta alltsammans på sig.»

»Ja, men det är så», sade hon.

»Nej, Charlotte, det är det inte. Säg ingenting mer! Det är min egenrättfärdighet, min hårdhet. Charlotte ville bara det bästa.»

Han lade ner huvudet mot bordet och grät. Men han släppte inte hennes hand, utan hon kände hur tårarna droppade ner på den.

»Charlotte», sade han, »jag känner mig som en mördare. Det finns inget hopp för mig.»

Med den lediga handen strök hon över hans hår, men hon sade ännu ingenting.

»Jag fick så ont i hjärtat i Karlstad, Charlotte. Jag tror, att jag var vansinnig. Sedan, under hemresan, försökte jag att hålla det ifrån mig.