Men snart somnade han ifrån henne också.

Det var med en viss motsträvighet, som han alltemellanåt tänkte på att också Thea Sundler hade sin del i olyckan. Hon var ju hans varmaste vän. Det fanns ingen, som han till den grad kunde lita på, men hon hade kanske ändå inte sett nog av världen för att vara en säker rådgivare. Hon hade tagit miste i detta, att överstinnan låg och väntade på att få be honom om förlåtelse. Det var det stora värde, som hon satte på honom, som hade förvirrat hennes omdöme, och hon hade därmed kunnat framkalla en stor olycka. Överstinnan kunde ha varit död nu, och han kunde ha varit vansinnig. Han var på god väg.

För resten ville han inte gärna tänka på besöket hos borgmästarns och samtalet med jungfrun. Det var, som om detta skulle spränga sönder honom igen, så att hela arbetet med hopsättningen måste göras om från början.

Men en annan gång under de vakna småstunderna kom han på den tanken, att kanske just detta, att han hade visat sådan förskräckelse och sorg, skulle kunna bli till en hjälp för honom. Överstinnan skulle nog få höra talas om det, och hon skulle förstå hur han älskade henne. Hon skulle bli rörd, hon skulle skicka efter honom, och de skulle bli försonade.

Han ville tro, att det skulle sluta så. Var dag ville han be till Gud, att det måtte sluta på det sättet.

Om man får uttrycka sig så vanvördigt, var Karl-Artur ganska bra hopkittad igen, när han kom hem till Korskyrka vid elvatiden på kvällen. Han var själv förvånad över att han hade kommit igenom en sådan fruktansvärd sinnesskakning så pass välbehållen. Sömnig var han alltjämt, och när han steg ur kärran utanför prostgårdsgrinden och betalade skjutsbonden, tänkte han på hur skönt det skulle bli att få sträcka ut sig i en säng och sova sig mätt.

Då han skulle gå in i flygeln, kom emellertid husjungfrun med hälsning från prostinnan, att varm kvällsvard väntade inne i matsalen. Han hade ju helst gått och lagt sig genast, men han tyckte det var vänligt av prostinnan, att hon hade tänkt på att han, som hade rest hela dagen, kunde behöva riktig mat, så att han gick med in.

Detta hade han nog inte gjort, om han inte hade vetat, att det inte fanns någon i huset, som kunde fråga ut honom om hans färd. Men han visste, att de gamla hade lagt sig för längesedan, och Charlotte var borta.

När han gick genom förstugan, höll han på att falla över en lår eller vad det var, som stod strax innanför dörren. »Å, akta sig för all del, magistern!» sade tjänsteflickan. »Det är fru Schagerströms flyttsaker. Vi har hela dan hållit på mä å rulla in dom i halm och slå skynken om dom.»

Trots detta föll det honom inte in, att Charlotte själv kunde ha kommit resande från Stora Sjötorp, och än mindre, att hon hade stannat kvar i prostgården över natten. Han gick lugnt in i matsalen och satte sig till bords.

Han blev inte störd på en god stund. Han fick tid på sig att äta sig väl mätt och skulle just knäppa sina händer till bordsbönen, då steg hördes i trappan. De voro tunga och släpande, och han trodde, att det var prostinnan, som kom för att fråga om hans resa. Han tordes inte rusa sin väg, som han helst hade velat.

I nästa sekund gick dörren upp, tyst och långsamt, och någon kom in. Det hade varit illa nog, om det hade varit prostinnan. Men det var inte hon, utan Charlotte. Det var det värsta, som kunde hända. Han hade inte förgäves varit förlovad med Charlotte i hela fem år. Han kände henne. Tänk, vilket uppträde det skulle bli, när hon fick höra, att överstinnan hade fått ett slaganfall! Hon skulle läxa upp honom. Så trött, som han var, skulle han bli tvungen att höra på henne i timtal. Han beslöt i all hast, att han skulle visa sig så där försmädligt artig emot henne, som han hade brukat på sista tiden.