Men jag förstår, att det går inte. Jag måste ta det på mig.»

»Karl-Artur», sade Charlotte, »hur var det? Hur kom det sig? Jag har bara träffat kapten Hammarberg.»

Karl-Artur hade aldrig hört Charlotte tala så milt och moderligt. Han kunde inte motstå henne, utan började genast sin berättelse. Han tyckte, att han gjorde bot genom att ingenting överskyla, ingenting urskulda.

»Charlotte», sade han till sist, »varför var jag så förblindad? Vad var det, som förledde mig?»

Hon svarade inte på detta. Men hennes hjärtas barmhärtighet omsvepte honom och mildrade svedan i hans sår. Ingen av dem tänkte på hur underligt det var, att de talade samman på detta sätt med större förtrolighet än någonsin förr. De rörde sig inte heller, utan han satt hela tiden kvar vid bordet, och hon stod lutad över honom. De talade om allting. Han frågade henne om hon trodde, att han kunde fortsätta att vara präst.

»Inte behöver du vara rädd för kapten Hammarberg och vad han kan komma att säga.»

»Det är inte kapten Hammarberg jag tänker på, Charlotte, men jag känner mig så ömklig och förkastad. Charlotte kan inte veta hur jag känner mig.»

Charlotte ville inte svara på detta. »Men gå du i morgon och tala med onkel Forsius!» sade hon. »Ingen är så vis och from som han. Och han säger kanske, att du passar bättre till präst nu än förr.»

Detta var ett gott råd. Det skänkte honom ro. Och på samma sätt var det med allt, vad hon sade. Det gjorde honom gott. Han kände ingen upproriskhet, ingen misstro.

Till sist tryckte han en lätt kyss på hennes hand.

»Charlotte, jag vill inte tala om det, som har varit, men låt mig ändå säga, att jag inte förstår mig själv! Varför har jag skilt mig ifrån Charlotte? Nej, jag vill inte urskulda mig, men det är, som om jag drives att göra vad jag inte vill. Varför har jag kastat min mor i dödens famn? Varför har jag förlorat Charlotte?»

En häftig kamp avspeglade sig i Charlottes ansikte. Hon gick bort till rummets mörkaste vrå. Hon hade kunnat upplysa honom om orsaken, men hon ville inte. Detta var en helig stund. Ingenting, som kunde te sig såsom hämnd, fick komma till synes.

»Kära Karl-Artur», sade hon, »jag skall resa min väg om någon vecka. Schagerström och jag ämnar följa syster Marie-Louise ut till Italien, så att hon ska få bot för sitt sjuka bröst och slippa dö ifrån sina små barn. Kanske var det fördenskull, som allt detta måste ske.»

När hon hade sagt detta, gick hon fram till mannen, som hon älskade, och strök än en gång med handen över hans hår. »Guds tålamod är inte slut», sade hon. »Jag vet, att det varar.»

Häst och ko, piga och dräng.

I.

Vem var hon, att hon skulle bli uttagen framför alla andra fattiga gårdfarihandlerskor till lycka och upphöjelse?

Visst var det sant, att hon var styv att förtjäna pengar och sparsam, så att hon aldrig gav ut en skilling i onödan, och knepig och förslagen, så att hon kunde locka folk att köpa både vad de behövde och vad de inte behövde. Men hon tyckte ändå inte, att hon förtjänade att upphöjas över alla de gamla kamraterna.

Ja, vem var hon, att en högt uppsatt man hade kastat ögonen på henne?

Var morgon, då hon vaknade, sade hon till sig själv: »Är det int ett under? Jo, det är ett under lika stort som något, som står omtalat i bibeln. Det borde predikas om’et i körkorna.»

Med detsamma knäppte hon sina händer och inbillade sig, att hon satt i kyrkbänken. Hon såg folk runtomkring sig, och en präst stod i predikstolen. Det var som en vanlig gudstjänst utom det, att prästen hade valt ett ovanligt ämne.