Han talade om ingenting annat än de stackars dalkullorna, som gingo landet runt för att driva köpenskap och som hade så många faror och besvärligheter att utstå. Liksom en, som var inne i saken, berättade han hur illa de fingo fara i dåliga kvarter, hur liten förtjänsten blev och hur de många gånger inte unnade sig en bit mat för att inte minska på de fattiga styvrarna, som de ville föra med sig hem. Men nu var prästen glad att kunna meddela sina älskade åhörare, att Gud i sin nåd hade sett till en av dessa trötta vandrerskor. Hon skulle aldrig mer behöva ströva omkring i ur och skur på landsvägen. Hon skulle bli gift med en präst och få flytta in på ett prästboställe, där det fanns häst och ko, piga och dräng.

När predikanten hade hunnit så långt, blev det lätt och ljust i kyrkan. Alla gladdes över att en fattig stackare skulle komma till heder och välstånd. De, som sutto i närheten av Anna Svärd, nickade åt henne och smålogo.

Hon blev röd på kinderna av förlägenhet, men det blev än värre, för nu vände sig prästen åt hennes håll och sade ett par ord direkt till henne.

»Vem är du, Anna Svärd, att du har blivit uttagen till lycka och upphöjelse framför alla andra fattiga gårdfarihandlerskor? Kom ihåg, att det inte är din egen förtjänst, utan bara nåd och barmhärtighet, och glöm inte bort dem, som måste hålla på att slita för att tjäna ihop pengar till kläder och föda!»

Ja, den prästen talade så vackert, att hon hade velat ligga kvar i sängen hela dagen och höra på honom. Men när han kom till detta om de andra kullorna, fick hon tårarna i ögonen, då kastade hon av sig täcket, ifall det var så gentilt, att hon hade ett täcke över sig och inte bara en gammal säck eller en matt-trasa, och sprang upp ur bädden.

»Tok!» ropade hon till. »Ska du gråta över sånt, som du själv ligger och hittar på?»

Det enda, som hon kunde göra för att hjälpa de forna kamraterna, det var, att hon begav sig på hemväg redan i mitten av september. Hon gick ifrån höstmarknaderna, som nu började hållas både här och där. Det var en försakelse, men hon beslöt att avstå dem åt de gamla medtävlarna. Hon ville inte gå i vägen för dem, som aldrig någon herrkarl skulle komma att gifta sig med. Hon tänkte på Ris Karin, som var från Medstubyn liksom hon själv, på Annstu Lisa och många med dem, som skulle bli glada åt att hon inte stod med på marknadsplatsen och drog till sig kunderna.

Hon visste, att när hon kom hem, skulle ingen kunna begripa varför hon hade varit så galen, att hon hade gått ifrån marknaderna. Och inte heller skulle hon kunna tala om för någon hur det kom sig. Men hon fick lov att göra något för Vår Herre, hon, som hade fått så mycket av honom.

Däremot fanns det inget hinder för att hon skaffade sig ett nytt lager av varor, innan hon gick från Karlstad. Och inte heller var det något, som förbjöd henne att gå in i varenda stuga, som hon fick sikte på under vägen norr ut, och försöka att få sälja. Men då köpslagandet var slut och hon hade snört fast säcken på ryggen och stod vid dörren med handen på dörrklinkan, då kunde hon inte låta bli att vända huvudet inåt stugan för att vittna om det undret, som hade hänt henne.

»Nu ska ni ha tack har inne, så många som ni är», sade hon. »Jag kommer aldrig hit mer. Jag ska gifta mej.»

Om då folket i stugan skyndade att säga några medkänslans ord och frågade vad slags karl hon skulle få, fortsatte hon med stor högtidlighet.

»Det är ett under så stort, att det borde predikas om’et i körkorna. För vem är jag, att det ska ske mej så stor lycka? Jag ska gifta mej mä en präst och bo på ett prästboställe. Jag får häst och ko, piga och dräng.»

Hon trodde förvisst, att de gjorde narr av henne, då hon var gången, men det frågade hon inte efter. Hon fick lov att visa sig tacksam, annars kunde lyckan bli tagen ifrån henne.

En gång kom hon in på ett ställe, där hon inte kunde förmå matmodern att köpa något, och detta fastän hon var en rik änka och själv styrde med sina pengar. Då föll det henne in att säga, att i dag fick inte kära mor neka att göra handel, för nu var det sista gången, som hon var här i detta ärendet. Och därmed teg hon och såg hemlighetsfull ut.

Den snåla matmodern blev nyfiken. Hon kunde inte låta bli att fråga varför Anna Svärd skulle sluta upp med köpenskapen.

Och den vackra dalkullan svarade, att det var ett stort under. Ja, ett under lika stort som något, som stod omtalat i bibeln. Men någon annan upplysning gav hon inte, och mor i huset var tvungen att komma med flera frågor.

Anna Svärd bara knep ihop läpparna och var så helt och fullt den gamla Anna Svärd, att den snåla matmodern måste förse sig med både silkeduk och nackkam, innan hon fick veta, att Gud hade sett till den fattiga gårdfarihandlerskan i hennes ringhet och att hon skulle gifta sig med en präst och få bo i en prästgård, där det fanns häst och ko, piga och dräng.

När hon gick bort från gården, tänkte hon, att detta var ett bra knep och att hon skulle göra om det många gånger. Men det gjorde hon ändå inte. Hon var rädd, att det skulle föra olycka med sig. Man skall inte missbruka det heliga.

I dess ställe kunde det hända henne, att hon stack till småjäntorna i stugorna en liten bröstnål med knapp av färgat glas utan betalning, bara som gåva.