När hon såg, att han grät, slog hon armarna om honom och kysste honom. »Karl-Artur, Karl-Artur, gudskelov, att du är kommen!»

Han hade helt och fullt lyckats övertyga sig, att han inte skulle få komma in. Det vänliga mottagandet överraskade honom så, att han stapplade på målet. »Säg, Jaquette, är mamma vaken? Kan jag få tala med henne?»

»Visst får du tala med söta mor. Hon har varit bättre de sista dagarna. I natt har hon sovit riktigt gott.»

Hon gick före honom uppför trappan, och han följde efter litet långsammare. Han hade aldrig kunnat tro, att han skulle känna sig så lycklig över att åter befinna sig i sitt hem. Han lade handen på den glatta ledstången, men det var inte för att få stöd av den, utan för att smeka den.

När han kom in i övervåningen, väntade han sig, att någon skulle komma emot honom och köra bort honom. Men ingenting hände. Då gick ett ljus upp för honom. Fadern tycktes inte ha underrättat familjen om den stora brytningen. Nej, han hade inte kunnat göra det, därför att överstinnan varit sjuk.

Ja, han förstod, att så måtte det hänga ihop, och han gick framåt med mera lugn.

Vad det var fint i rummen! Det hade han tyckt förut också, men aldrig som i dag. Möblerna stodo inte så där stelt utmed väggarna som på andra håll. Det var lätt och behagligt här inne. Allt hade fått sin prägel av henne, som bodde här.

De hade gått igenom salongen och kabinettet och nådde fram till sängkammardörren. Här fick han ett tecken av Jaquette, att han skulle vänta, medan hon ensam gled in i rummet.

Han strök sig över pannan och sökte påminna sig varför han var ditkommen. Men han kunde inte tänka på något annat, än att han var hemma och att han skulle få se modern.

Jaquette kom ut igen och hämtade honom. Och när han nu såg sin mor, som låg där blek, med förband om panna och arm, kände han som en stöt för bröstet och kastade sig ner på knä framför bädden. Hon uppgav ett fröjderop, slog den friska armen om hans hals, drog honom intill sig i en lång omfamning och kysste honom.

De sågo in i varandras ögon och voro så överlyckliga. I det ögonblicket fanns det ingenting, som skilde dem åt. Det var glömt alltsammans.

Han hade inte gjort klart för sig, att modern skulle se så svag och bräcklig ut, och kunde knappast behärska sin rörelse. Han frågade mycket ömt efter hennes tillstånd. Hon kunde inte undgå att märka hur han höll av henne.

Men detta var det bästa botemedel för den sjuka, och hon drog honom intill sig än en gång.

»Det betyder ingenting. Allting är bra nu. Jag har glömt bort hur det kändes.»

Av svaret förstod han, att hon älskade honom som förr. Och på samma gång visste han, att han hade fått igen allt det, som han nyss hade sörjt som förlorat. Han fick återigen räkna sig som son i detta präktiga hem. Han hade ingenting mer att önska.

Men mittunder det, att han kände sig som lyckligast, kom en oro över honom. Han hade rakt inte vunnit det, som han hade rest ut för. Modern hade inte bett honom om ursäkt, och det såg inte heller ut, som om hon tänkte på att göra det.

Han kände en stark frestelse att inte alls bry sig om några ursäkter.