Men det var dock en ganska viktig sak för honom. Om överstinnan erkände, att hon hade gjort orätt mot honom, skulle han få en helt annan ställning i hemmet, och föräldrarna skulle bli tvungna att ge med sig i fråga om giftermålet med Anna Svärd.

Därtill kände han sig fullkomligt trygg och litet övermodig, efter att modern hade gett honom ett så gott mottagande. »Det är bäst att få den här frågan ur världen nu genast», tänkte han. »Det är inte sagt, att mamma är så mild och öm en annan dag.»

Ända dittills hade han legat kvar på knä, nu reste han sig upp och satte sig på stolen, som stod bredvid sängen.

Han var litet förlägen, därför att han skulle gå till rätta med sin egen mor. Men då fick han en idé, som han blev riktigt glad åt". Han kom ihåg, att förr i världen, när han eller systrarna hade begått någon försyndelse, som modern väntade att de skulle be om förlåtelse för, hade hon alltid tilltalat brottslingen med dessa ord: »Nåväl, mitt barn, har du ingenting att säga mig?»

För att nu på ett lätt och ledigt vis komma in på det brydsamma ämnet rynkade han pannan, satte pekfingret i vädret, men smålog på samma gång, så att modern skulle förstå, att han ville vara lustig och skämtsam.

»Nåväl, mamma, har mamma ingenting att säga mig?»

Överstinnan tycktes inte begripa det minsta. Hon låg stilla och såg frågande på honom.

Den stackars systern däremot hade dittills stått där så glad och bevittnat det lyckliga mötet mellan modern och brodern. Men nu såg hon förskräckt ut och lyfte oförmärkt upp handen för att varna honom.

Karl-Artur var fullt och fast övertygad, att överstinnan skulle bli förtjust över hans påfund och svara i samma ton, så snart som hon hade förstått meningen. Han lät visst inte varna sig, utan han fortsatte.

»Nog har väl mamma förstått, att jag i torsdags blev litet förargad över att mamma hade försökt att skilja mig och min fästmö från varandra. Jag hade aldrig kunnat tro, att min lilla mamma skulle kunna vara så grym emot mig. Jag blev så ledsen, att jag for min väg utan att vilja återse mamma.»

Överstinnan låg lika stilla. Karl-Artur kunde inte märka minsta spår till vrede eller missnöje. Systern däremot tycktes bli mer och mer orolig. Hon smög sig närmare, och bakom sänggaveln gav hon honom ett hårt nyp i armen.

Han begrep nog vad hon menade, men han var så säker om att han bättre än Jaquette förstod sig på hur överstinnan skulle tas, att han gick på som förut.

»Ja, mamma», sade han, »när jag skildes från pappa i fredags morse, försäkrade jag honom, att jag aldrig mer skulle komma inom dessa väggar. Men nu är jag här i alla fall. Jag undrar allt om den klokaste frun i Karlstad kan förstå varför jag är kommen.»

Här gjorde han ett uppehåll. Han var säker om att när han hade sagt så mycket, skulle modern fortsätta av sig själv. Men det gjorde hon inte. Hon drog sig bara litet högre upp på kudden och höll ögonen fästa på honom så ihärdigt, att han nästan tyckte, att det var plågsamt

Han kunde inte låta bli att undra om moderns förstånd hade blivit försvagat genom sjukdomen. Hon brukade väl kunna tyda halvkvädna visor. Men när hon nu inte gjorde det, så blev han tvungen att fortsätta.

»Det var verkligen min mening att aldrig återse mamma, men då jag nämnde detta för en väninna, frågade hon mig om det inte var mamma, som begärde, att man skulle be om ursäkt för varje den minsta förseelse, och så undrade hon om inte mamma också själv ...»

Längre kom han inte. Jaquette avbröt honom än en gång. Hon riktigt skakade honom i armen.

Med detsamma bröt överstinnan den långa tystnaden. »Nej, stör honom inte, Jaquette», sade hon, »låt honom fortsätta!»

När modern sade dessa ord, genomfors Karl- Artur av en liten aning, att hon inte var alldeles nöjd med honom, men han sköt den åt sidan. Inte var det möjligt, att hon fann honom hård och kärlekslös. Han hade ju tagit på saken så lekfullt och lätt. Hon kunde inte begära större skonsamhet.

Nej, modern hade nog bara velat hindra Jaquette från att störa honom gång på gång. I alla fall hade han nu sagt så mycket, att det var bäst att tala till punkt.

»Det var denna min väninna, mamma, som skickade mig hit. Hon sade mig, att det var min plikt att fara till mamma, eftersom mamma inte kunde komma till mig. Minns mamma hur mamma en gång reste till Uppsala, för att jag skulle få be mamma om förlåtelse? Hon sade mig, att hon var övertygad, att mamma erkände, att mamma ...»

Att det skulle vara så svårt att gå till rätta med sin mor! Orden alldeles torkade bort i munnen på honom.