Han stammade, och han hostade, och till sist var det ingenting annat att göra än att tiga.

Ett litet leende for över ansiktet på överstinnan. Hon frågade vem den väninnan var, som hade så goda tankar om henne.

»Det var Thea, mamma.»

»Var det inte Charlotte, som trodde, att jag låg här och längtade efter att få be dig om förlåtelse?»

»Nej, inte Charlotte, mamma, utan Thea.»

»Jag är glad, att det inte var Charlotte», sade överstinnan.

Därmed drog hon sig än högre upp på kudden och försjönk åter i tystnad. Karl-Artur sade ingenting, han heller. Han hade fått säga modern vad han önskade, fastän inte med så stor vältalighet, som hade varit av nöden. Nu var intet annat att göra än att vänta.

Han betraktade modern under tiden. Säkert låg hon där och hade en svår strid med sig själv. Att erkänna sin orätt för den egna sonen, det gick nog inte i första taget.

Rätt som det var, kom hon med en ny fråga. »Du har klätt dig i prästrock?»

»Jag ville visa mamma i vilket sinnelag jag var kommen.»

Ett nytt leende for över hennes drag. Han blev rädd, när han såg det. Det var elakt och spefullt.

Plötsligt tyckte han, att ansiktet borta på kudden såg ut, som om det skulle vara hugget i sten. Orden, som han väntade på, kommo inte. Han råkade i ångest över att det inte skulle bli henne möjligt att ångra och avbedja.

»Mamma!» utropade han och lade in i rösten så mycket han förmådde av förmaning och förväntan.

Då kom en förändring. Blodet sköt upp i ansiktet. Överstinnan reste sig i bädden, lyfte den friska armen och skakade den framför honom.

»Det är slut!» ropade hon. »Guds tålamod är sl — — —» Hon kunde inte mer. Det sista ordet dog bort otydligt och matt, och hon sjönk ner på huvudgärden. Ögonstenarna rullade uppåt, så att endast vitögat syntes. Handen föll ner på täcket.

Jaquette ropade högt på hjälp och sprang ut ur rummet. Karl-Artur kastade sig framöver modern. »Vad går det åt dig? Mamma, mamma! Men ta det då inte så hårt!»

Han kysste mun och panna, som om han ville försöka kyssa liv i henne.

Medan han låg så, kände han ett hårt grepp i nacken. Någon hade fattat tag i hans rockkrage, och liksom han skulle ha varit en maktlös liten hundvalp, bars han av en stark hand ut ur rummet och slängdes ner på golvet.

I detsamma hörde han fadern säga med en förfärlig röst: »Jaså, du har kommit tillbaka. Du kunde inte ge dig till freds, innan du alldeles hade gjort slut på henne.»

II.

När klockan visade på halv åtta samma måndagsmorgon, ringde det på hos borgmästarns, och den gamla förståndiga jungfrun, som skötte hushållet, skyndade sig ut i tamburen för att öppna.

Den, som stod utanför dörren, var Karl-Artur Ekenstedt, men jungfrun tänkte för sig själv, att om hon inte hade bott i Karlstad i så många år och sett honom både som pojke och som vuxen, skulle hon inte ha känt igen honom. Han var blåröd i ansiktet, och de vackra ögonen voro så utsprängda, att det såg ut, som om de skulle ramla ur sina hålor.

Eftersom jungfrun i lång tid hade tjänat hos borgmästarns och hade samlat en liten erfarenhet i hithörande ting, tyckte hon, att unge Ekenstedt såg ut som en mördare, och allra helst skulle hon inte ha släppt in honom. Men då han i alla fall var son till överste Ekenstedt och till den rara överstinnan, så var det inget annat att göra än att be honom stiga in och sitta ner och vänta. Borgmästarn var ute på sin vanliga morgonpromenad, men han åt frukost klockan åtta, och till dess skulle han nog vara tillbaka.

Men om hon hade blivit skrämd bara av att se unge Ekenstedt, så blev hon inte lugnare, när hon märkte, att han gick förbi henne utan att hälsa eller säga ett ord, alldeles som om han inte hade sett, att hon fanns där.

Det var ju klart, att det inte stod rätt till med honom. Alla överstinnan Ekenstedts barn voro annars hövliga och beskedliga. Den här sonen måtte ha råkat ut för en stor olycka.

Han gick från tamburen in i borgmästarns rum, och hon såg, att han slog sig ner i gungstolen, men där blev han inte sittande länge. Snart gick han fram till skrivbordet och började på att riva i borgmästarns papper.

Hon var ju tvungen att gå ut i köket och se på klockan, så att inte äggen, som borgmästarn skulle ha till frukost, blevo för hårdkokta, och så skulle hon duka och lägga på kaffe. Men hon kunde inte glömma unge Ekenstedt. I varannan minut sprang hon in i rummen för att kasta ett öga på honom.

Nu gick han fram och tillbaka i borgmästarns rum.