Än var han borta vid fönstret och än vid dörren, och hela tiden talade han högt för sig själv.

Kan någon undra på att hon blev rädd? Borgmästarinnan och barnen voro på landet hos släktingar, och det andra tjänstefolket var bortskickat, så att hon var ensam i våningen och hade allt ansvaret.

Vad skulle hon ta sig till med honom, som gick där i borgmästarns rum och såg ut, som om han vore från förståndet? Tänk, om han skulle förstöra något av de viktiga papperen, som lågo på skrivbordet! Inte kunde hon heller alldeles gå ifrån sina sysslor för att vaka över honom.

Då hittade den gamla förståndiga jungfrun på att fråga Karl-Artur om han inte ville komma in i matsalen och få sig en kopp kaffe, medan han väntade. Han sade inte nej, utan följde genast med henne. Och detta blev hon riktigt glad över, för så länge som han satt vid kaffebordet, kunde han ju inte ställa till med något ofog.

Han slog sig ner just på borgmästarns plats, och kaffekoppen, som hon hade fyllt, drack han ur i ett enda tag utan att fråga efter, att kaffet var kokhett. Sedan grep han själv efter kokarn, som hon hade lämnat kvar på bordet, slog i än en kopp och drack. Han tog varken socker eller grädde, bara hällde i sig det skållheta kaffet.

När hän hade druckit ur den sista koppen, måtte han visst ha märkt, att jungfrun stod på andra sidan bordet och betraktade honom. Han vände sig emot henne.

»Det är bra snällt av jungfrun att koka så gott kaffe åt mig», sade han. »Detta är säkert sista gången, som jag får något kaffe.»

Han talade så lågt, att hon nätt och jämnt hörde honom. Det lät, som om han ville anförtro henne en stor hemlighet.

»Å, nog får väl magistern gott kaffe hos prostinnan Forsius i Korskyrka», sade jungfrun.

»Ja, det finge jag nog», svarade han, och på samma gång gav han till ett fånigt litet skratt. »Men jag kommer nog aldrig mer dit, jag, ser jungfrun.»

Det var ju ingenting underligt i detta. Det var vanligt, att de unga prästerna skickades än hit och än dit. Jungfrun började känna sig lugnare. »Jag tänker allt, att dom kan laga gott kaffe i prästgårdarna, vart än magistern kommer», sade hon.

»Tror jungfrun, att de också lagar gott kaffe i häktet?» sade han då och sänkte rösten ännu mer. »Där tänker jag allt att jag får vara utan både kaffe och dopp.»

»Men inte ska väl magistern i häkte? Varför i all världen?»

Han nästan vände sig bort från henne. »Jag vill inte svara på den frågan», sade han.

Han riktade ånyo sin uppmärksamhet på matbordet. Han strök smör på bröd, lade ost på och åt som en uthungrad, bet glupskt av stora bitar och sväljde utan att tugga. Jungfrun började tro, att det inte var något annat fel med honom, än att han var svulten. Hon gick ut i köket efter borgmästarns ägg. Karl-Artur slukade de två äggen som ett intet och grep så till smör och bröd igen. Mittunder det ivriga ätandet började han tala på nytt. »Det är bra många av de döda ute och går i staden i dag.»

Han sade detta mycket lugnt och likgiltigt, som om han skulle ha berättat, att det var vackert väder. Men jungfrun kunde inte annat än bli litet skrämd, och detta måtte han ha märkt.

»Tycker jungfrun, att jag talar märkvärdigt? Ja, jag tror själv, att det är något underligt i detta, att jag ser de döda. Jag har aldrig gjort det förr, det jag vet, aldrig förrän efter det, som hände mig i dag klockan sju.»

»Jaså», sade jungfrun.

»Ser jungfrun, jag fick så svår hjärtkramp. Jag skulle gå hemifrån in till staden, men jag kunde inte, utan jag stod och höll fast i staketet omkring vår trädgård. Då såg jag hur domprosten Sjöborg kom gående med domprostinnan under armen. De kom precis så, som de brukade, när de skulle äta söndagsmiddag hos oss. Och de visste förstås redan vad jag hade gjort, och de sade till mig, att jag skulle gå hit till borgmästarn och bekänna min missgärning och be om straff. Jag svarade dem, att det var omöjligt, men de var så envisa.»

Karl-Artur avbröt sig för att slå i en ny kopp kaffe åt sig och tömma den. Han betraktade jungfrun med prövande blickar, liksom för att se hur hon tog detta, som han hade berättat för henne.

Men jungfrun sade bara helt lugnt: »Det är ju så många, som har sett de döda, så att fördenskull behöver visst inte magistern ...

Det märktes, att han blev glad över svaret.

»Det är just det jag tycker. Jag är mig alldeles lik så när som på detta enda.»

»Ja visst», sade jungfrun. Hon tyckte det var bäst att hålla med honom och se lugn ut, men hon började allt längta efter att borgmästarn skulle komma.

»Jag har inte något emot att göra efter deras vilja», sade Karl-Artur.