»Men jag har ju mitt fulla förstånd i behåll, så att jag vet, att borgmästarn bara kommer att skratta åt mig. Jag nekar inte till att jag har en svår synd på mitt samvete, men det är ju ingenting, som jag kan bli häktad och dömd för.»

I detsamma slöt han ögonen och böjde sig bakåt. Brödbiten, som han höll i handen, föll till golvet, ansiktet förvreds, som om han lede förfärliga kval, men han kom märkvärdigt snart tillbaka till sig själv.

»Det är hjärtkrampen», sade han. »Är det inte märkvärdigt, att den kommer, så snart som jag säger, att jag inte kan göra det?»

Han steg upp från bordet och började gå fram och åter.

»Jag ska göra det», sade han och hade nu alldeles förgätit, att jungfrun stod bredvid och lyssnade till honom. »Jag vill göra det, jag ska säga borgmästarn, att jag har gjort något, som han kan straffa. Jag ska säga, att jag är vållande till annans död. Jag ska hitta på något. Jag måste säga, att jag gjorde det med avsikt.»

Han gick åter fram till jungfrun. »Tänk, att det är över!» sade han och såg helt glad ut. »Det går över, bara jag säger, att jag vill lida mitt straff. Jag är så lycklig.»

Den gamla förståndiga jungfrun var inte längre rädd för honom. Hon hade gripits av medlidande. Hon tog hans hand och strök över den. »Men magistern förstår väl? Magistern får inte ta på sig skulden för något, som magistern inte har gjort.»

»Jo», sade han. »Jag vet, att detta är det rätta. Och jag vill så gärna dö. Jag vill visa mamma, att jag älskade henne. Jag ska bli så lycklig att få råka henne där borta på andra sidan, när allt är försonat.»

»Men det ska då aldrig ske», sade jungfrun. »Jag ska tala om för borgmästarn.»

»Det ska inte jungfrun göra», sade Karl-Artur. »Varför skulle inte en domare kunna fälla mig? Jag har ju mördat, fastän jag inte har använt kniv eller skjutvapen. Jaquette vet hur det gick till. Tror inte jungfrun, att hårdhet och kärlekslöshet är farligare än stål eller bly? Pappa vet det också och kan vittna om det. Jag kan nog bli dömd, jag är inte oskyldig.»

Jungfrun slapp att svara på detta. Hon hörde till sin stora glädje, att dörren till gatan öppnades, och de kända stegen kommo uppför trappan.

Hon sprang ut i tamburen och hoppades hinna med att säga borgmästarn ett varnande ord, men Karl-Artur följde henne hack i häl. Han hade visst ämnat börja genast med sin bekännelse, men han kom av sig.

»Jaså, du är här i staden igen», sade borgmästarn. »Det var ju för bedrövligt med överstinnan.»

Han sträckte med detsamma ut handen för att hälsa, men Karl-Artur höll sin högra hand bakom ryggen. Han vände ögonen åt väggen och sade med en röst, som var litet darrande, men dock tydlig nog: »Jag har kommit hit för att be farbror arrestera mig. Det är jag, som har dödat min mor.»

»Å, fanken!» sade borgmästarn. »Men överstinnan är väl inte död heller? Jag träffade doktorn ...

Karl-Artur vacklade baklänges. Jungfrun trodde, att han skulle falla, och höll ut armarna för att ta emot honom.