Men han återvann jämvikten. Han ryckte till sig sin hatt, och utan ett ord vidare störtade han ut på gatan.

Den första människa han fick syn på var familjens gamle husläkare, och han sprang emot honom.

»Hur är det med mamma?»

Doktorn såg ogillande på honom. »Det var bra, att jag råkade på dig, din krabat. Du understår dig inte att gå hem till ditt nu igen. Vad kom det åt dig? Sätta dig att hålla strafftal för en sjuk människa!»

Karl-Artur behövde inte höra mer. Han skyndade ifrån honom raka vägen mot föräldrahemmet. Då han kom närmare, såg han sin gifta syster, Eva Arcker, stå vid trädgårdsgrinden.

»Eva», ropade han, »är det sant? Mamma lever?»

»Ja», sade hon stilla, »doktorn tror, att hon får leva.»

Han ville riva upp grinden. Han tänkte inte på annat än att rusa in, kasta sig ner för modern och anropa henne om förbarmande. Men Eva hejdade honom.

»Du får inte gå in, Karl-Artur. Jag har stått här en lång stund för att mota dig. Det har varit ett så svårt slaganfall. Söta mor kan inte tala med dig.»

»Jag väntar hur länge som helst.»

»Det är inte bara för söta mors skull», sade Eva och höjde litet på ögonbrynen, »som du inte får gå in. Det är också för söta fars. Doktorn sade, att söta mor aldrig kan bli sig lik igen. Och nu tål inte söta far att se dig. Vi vet inte vad som kunde hända, om han råkade dig. Res tillbaka till Korskyrka! Det är det bästa du kan göra.»

Dessa systerns ord retade Karl-Artur. Han var viss om att hon överdrev både faderns vrede och faran för modern av att råka honom.

»Du och din man har alltid velat äta ut mig hos pappa och mamma», sade han. »Ni förstår att begagna er av ett lyckligt tillfälle. Håll till godo!»

Han svängde om på klacken och gick sin väg.

III.

Det är ju så med oss människor, att vi inte tycka om, att någonting går sönder. Ja, om det inte är annat än en lerkruka eller en porslinstallrik, så samla vi ihop bitarna, lägga dem intill varandra och försöka limma och klistra för att få dem att hålla ihop.

Det var något i den vägen, som Karl-Artur Ekenstedt sysslade med, under det att han åkte hem till Korskyrka.

Inte hela dagen i alla fall, ty man får komma ihåg, att han inte hade fått en blund i ögonen under sista natten och att han inte heller, till följd av många upprörande händelser, hade fått tillräcklig sömn under hela den föregående veckan. Men nu kom kroppen med sitt omedgörliga krav, så att till trots av de skakande skjutskärrorna, som han åkte i, och till trots av allt det kaffe, som han hade hällt i sig hos borgmästarns, satt han och sov under största delen av hemvägen.

Men under de små stunder, som han var vaken, försökte han att samla ihop delar och stycken av sig själv, så att den Karl-Artur Ekenstedt, som hade åkt samma väg för bara några timmar sedan och som hade sprungit sönder i småbitar inne i Karlstad, skulle kunna bli hel igen och brukas på nytt.

En och annan tycker kanske, att det inte var annat än en usel lerkruka, som hade blivit krossad, och att det inte var stort lönt att kosta på den arbete och lim. Men man får väl ursäkta Karl- Artur, om han inte kunde vara av den meningen, utan trodde, att det var en vas av äkta porslin med dyrbara handmålningar och rik förgyllning, som hade råkat i olycka.

På något besynnerligt sätt gav det honom en god hjälp med reparationsarbetet att tänka på syster Eva och hennes man, att hetsa upp sig emot dem och påminna sig alla de gånger, då de hade visat prov på avundsamhet och klagat över att modern var orättvis.

Ju mer han tänkte på det gamla agg, som Eva kände mot honom, dess mer förvissad blev han, att hon inte hade sagt sanningen. Det var visst inte så farligt med överstinnan, som hon hade låtit påskina, och att fadern skulle vara så förbittrad på honom, det var bara ett knep, som Eva och Arcker hade tänkt ut. De hoppades, att de skulle kunna begagna sig av denna sista dumhet, som han hade begått och som var obegripligt stor — det ville han inte neka till —, för att hålla honom borta från hemmet för all framtid.

Just som han hade kommit till den slutsatsen, att allt skulle ha avlupit på bästa sätt, om inte Eva hade visat bort honom, kom sömnlusten över honom, och han sov, ända till dess att skjutskärran stannade vid en gästgivargård.

En annan gång, då han var vaken, tänkte han på Jaquette. Han ville inte vara orättvis mot henne. Hon var inte avundsjuk som Eva. Hon var snäll, och hon tyckte om honom. Men var hon inte bra enfaldig? Om hon inte hade stört honom under det viktiga samtalet med modern, hade han väl sagt ungefär detsamma, men han hade säkert sagt det på ett annat sätt. Det är inte lätt att lägga sina ord väl, när man hela tiden har en människa bakom ryggen, som rycker en i armen och viskar, att man skall akta sig.

Han hade stor nytta av att tänka på Jaquette och på hur dum och obegåvad hon var.