Antikrists Mirakler Read Online

Antikrists Mirakler

Antikrists Mirakler

Bokutgåva

Albert Bonniers förlag, Stockholm 1897.

Epub-version

Skapad 2014-04-30.

Läs mer

Här kan du läsa verket på Litteraturbanken. Mer om och av Selma Lagerlöf kan du läsa här.

Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank

INLEDNING.

“Då Antikrist kommer, skall han synas vara alldeles lik Kristus.“

I.

Kejsarens syn.

Det var på den tiden, då Augustus var kejsare i Rom, och Herodes var konung i Jerusalem.

Då hände sig en gång, att en mycket stor och helig natt sänkte sig öfver jorden. Det var den mörkaste natt, som någon ännu sett; man skulle kunnat tro, att hela jorden råkat in under ett källarhvalf. Det var omöjligt att skilja vatten från land, och man kunde ej finna sig tillrätta på den kändaste väg. Och det kunde ej vara annorlunda, ty från himmelen kom icke en ljusstråle. Alla stjärnor hade stannat hemma i sina hus, och den väna månen höll sitt ansikte bortvändt.

Och lika djupt som mörkret var äfven tystnaden och stillheten. Floderna hade stannat i sitt lopp, vinden rörde sig ej, och till och med aspbladen hade upphört att dallra. Hade man gått vid hafvet, så skulle man hafva funnit, att vågen icke mera slog mot stranden, och hade man gått i öknen, skulle sanden ej knarrat under ens fot. Allt var förstenadt och orörligt för att ej störa den heliga natten. Gräset tordes ej växa, daggen kunde ej falla, och blommorna vågade ej utandas vällukt.

Under denna natt jagade ej rofdjuren, stucko ej ormarna, skällde ej hundarna. Och hvad som var ännu härligare, intet af de liflösa tingen skulle hafva velat störa nattens helgd genom att låna sig till en ond gärning. Ingen dyrk skulle kunnat öppna ett lås, och ingen knif hade varit i stånd att utgjuta blod.

Just under denna natt kom i Rom en liten skara människor ned från kejsarboningen på Palatinen och tog vägen öfver Forum upp mot Capitolium. Under den nyss tilländalupna dagen hade nämligen rådsherrarne frågat kejsaren om han hade något att invända mot, att de reste honom ett tempel på Roms heliga berg. Men Augustus hade ej genast lämnat sitt bifall. Han visste ej om det vore gudarne behagligt, att han ägde ett tempel vid sidan af deras, och han hade svarat, att han först genom ett nattligt offer till sin genius ville utforska deras vilja i denna sak. Det var han, som nu, åtföljd af några förtrogna, gick att verkställa detta offer.

Augustus lät föra sig i sin bärstol, ty han var gammal, och Capitoliums långa trappor besvärade honom. Han höll själf buren med dufvorna, som han skulle offra. Inga präster eller soldater eller rådsherrar ledsagade honom, utan endast hans närmaste vänner. Fackelbärare gingo före honom liksom för att bana väg in i nattmörkret, och efter honom följde slafvar, som buro det trefotade altaret, kolen, knifvarna, den heliga elden och allt annat, som behöfdes för offringen.

Under vägen språkade kejsaren muntert med sina förtrogna, och därför lade ingen af dem märke till nattens oändliga tystnad och stillhet. Det var först då de på den öfversta delen af Capitolium nått den tomma plats, hvilken var afsedd för det nya templet, som det uppenbarades för dem, att något ovanligt var på färde.

Detta kunde ej vara en natt som alla andra, ty uppe på klippkanten sågo de den underbaraste varelse. De trodde först, att det var en gammal förvriden olivstam, de trodde sedan, att en uråldrig stenbild från Jupiterstemplet hade vandrat ut på klippan. Till sist syntes det dem, att det ej kunde vara någon annan än den gamla sibyllan.

Något så gammalt, så väderbitet och så jättestort hade de aldrig sett. Denna gamla kvinna var skräckinjagande. Om ej kejsaren hade varit där, skulle de alla flytt hem till sina bäddar. »Det är hon,» hviskade de till hvarandra, »som räknar år så många, som det finnes sandkorn på hennes hemlands kust. Hvarför är hon utkommen ur sin håla just i natt? Hvad bådar hon kejsaren och riket, hon, som skrifver sina profetior på trädens blad och vet, att vinden för orakelordet till den, som behöfver det?»

De voro så förskrämda, att de alla skulle hafva kastat sig på sina knän med pannan mot jorden, om sibyllan endast hade gjort en rörelse. Men hon satt så stilla, som om hon varit liflös. Hon satt nedhukad ytterst på klippranden, och skuggande ögonen med handen, spejade hon ut i natten. Hon satt där, som hade hon gått upp på kullen för att bättre se något, som tilldrog sig långt borta. Hon kunde då se något, hon, under en sådan natt!

I detsamma märkte kejsaren och alla i hans följe huru djupt mörkret var.