.

Hon sade, att nu skulle han höra på riktigt; nu komme hon till det allra viktigaste. Han skulle följa henne till sydsidan af berget så långt ned, att de vore nära Catanias stora slätt, och där skulle han få se en däld, en ganska stor och vid, halfrund däld. Men alldeles svart var den, lavaströmmarna kommo från alla håll flytande ned i den. Där var bara sten, inte ett grässtrå.

Men hvad hade nu Gaetano trott om lavan? Donna Elisa förmodade, att han trott, att den låg så jämn och slät på Etna, som den ligger på gatan. Men i Etna fanns en sådan mängd otyg. Kunde han förstå, att allt af ormar och drakar och häxor som låg och kokade i lavan, det rann ut med den, då där var ett utbrott. Där lågo de och krälade och kröpo och slingrade om hvarandra och försökte krypa upp på kall jord och höllo hvarandra ändå kvar i eländet, tills lavan stelnade omkring dem. Och loss kunde de inte mer komma. Ånej då!

Lavan var ej heller så lottlös, som han tänkte. Fastän där ej växte gräs, så kunde det väl finnas annat att se där. Men han kunde nog aldrig gissa hvad det var. Det famlade och stöp, det ramlade och kröp, det gick på knäna och på hufvudet och på armbågen. Det kom uppför dalväggen och utför dalväggen, det hade bara taggar och knölar, det hade spindelväfskappa och damm i peruken och leder så många som en mask. Kunde det vara något annat än kaktusen? Visste han, att kaktusen gick ute på lavan och bröt mark som en bonde. Visste han, att ingen annan än fichidinderna kunde få makt med lavan.

Nu såg hon på pater Josef och gjorde en lustig min. Den kaktusen, den var det bästa troll, som fanns på Etna; men troll var troll. Kaktusen var en saracen, ty den höll sig med slafvinnor. Det var ej bättre det, än att så fort kaktusen fått rotfäste någonstädes, skulle den ha mandelträden till sig. Mandelträden äro fina och blänkande signorinor. De våga sig knappast ut på det svarta, men det hjälper dem ej. Ut ska de och ute få de vara. Å, Gaetano skulle få se, om han komme dit. Då mandelträden stå hvita i sina blommor om vårarna på det svarta fältet midt bland den grå kaktusen, äro de så oskyldiga och sköna, att man vill gråta öfver dem som öfver bortröfvade prinsessor.

Nu skulle han då ändtligen få veta hvar Monte Chiaro låg. Det sköt upp från bottnen af den där svarta dalen. Hon försökte få sin paraply att stå på golfvet. Så stod det. Det stod rätt upp. Det hade aldrig tänkt på hvarken att sitta eller ligga. Och lika svart som dalen var, lika grönt var Monte Chiaro.