Det var palm vid palm, ranka vid ranka. Det var en herre i storblommig nattrock. Det var en kung med krona på hufvudet. Det bar hela Diamante kring hårfästet.

Nu en stund bortåt hade Gaetano haft en sådan lust att gripa hennes hand. Om det bara kunde gå an? Jo det gick. Han drog till sig hennes hand som en röfvad skatt. Men hvad skulle han göra med den? Kanske smeka den? Om han försökte helt sakta med ett finger, kanske hon då ej skulle märka det? Kanske hon ej skulle märka, om han toge två fingrar? Kanske hon ej en gång skulle märka, om han kysste handen? Hon talade och talade. Hon märkte det alls icke.

Det var ännu så mycket, som hon måste säga. Och något så lustigt som hennes historia om Diamante!

Hon sade, att staden en gång legat nere på dalbottnen. Så kom lavan och tittade eldröd öfver dalkanten. Hvad, hvad var den yttersta dagen kommen? Staden tog i hast alla sina hus på nacken, på hufvudet och under armarna och sprang uppför Monte Chiaro, som låg alldeles tillhands.

Uppåt berget i sicksack sprang staden. Då den var nog långt uppe, kastade den ned en stadsport och en bit stadsmur. Sedan sprang den rundt om berget i spiral och kastade ned husen. Fattigt folks hus fingo ramla ned, som de kunde och ville. Det var ej tid med annat. Man kunde ej begära bättre än trängsel och oreda och krokiga gator. Nej, det kunde man ej. Stora gatan gick i spiral rundt om berget, alldeles som staden sprungit, och utmed den hade den slängt ned en kyrka här och ett palats där. Men så mycken ordning hade det varit, att det bästa kommit högst upp. Då staden kommit upp på bergstoppen, hade den lagt ut ett torg, och där hade den satt ned rådhuset och domkyrkan och gamla palazzo Geraci.

Men om han, Gaetano Alagona, ville följa henne till Diamante, då skulle hon taga honom med sig upp till torget på bergshöjden och visa honom hvad de gamla Alagona hade ägt för jordsträckor på Etna och på Catanias slätt och hvar de hade rest sina fästen på inlandsbergen. Ty där uppe såg man allt detta och ännu mer. Hela hafvet såg man.

Gaetano hade ej tänkt på att hon talat länge, men pater Josef var visst otålig. »Nu äro vi ju komna till ert eget hem, donna Elisa,» sade han helt mildt.

Men hon försäkrade pater Josef, att hos henne fanns alls intet att se. Hvad hon först af allt ville visa Gaetano, var det stora huset vid corson, som kallades sommarpalatset. Det var ej så skönt som palazzo Geraci, men det var stort, och då de gamla Alagona voro i sin välmakt, kommo de dit om somrarna för att vara närmare Etnas snö. Ja, som hon sagt, åt gatan var det ingenting att se, men det hade en härlig gård med öppna pelargångar i båda våningarna. Och på taket fanns en terrass. Den var golflagd med blått och hvitt tegel, och i hvarje sten var Alagonas vapen inbrändt. Det ville han väl komma och se?

Det föll Gaetano in, att donna Elisa torde vara van, att barn kommo och satte sig i hennes knä, då hon var hemma. Kanske hon ej skulle märka, om han också komme? Och han försökte.