Och där funnos varma källor och svafvelkällor och lervulkaner.

Det kunde kanske vara skada, att Gaetano ej finge se berget, ty det var så grant. Det stod emot himmelen såsom ett prakttält. Det var likaså brokigt som en karusell. Han skulle vilja se det morgon och afton, då det var rödt; han skulle vilja se det om natten, då det var hvitt. Han skulle också vilja veta, om det var sant, att det kunde taga alla färger, att det kunde blifva blått, svart, brunt och violett? Eller om det bar skönhetsflor som en signora? Om det var ett bord öfverhöljdt med plyschdukar? Om det hade en tunika af guldtråd och en mantel af påfågelsfjädrar?

Han ville också gärna veta hur det kunde förhålla sig därmed, att gamle kung Arturo skulle sitta där i en grotta. Donna Elisa sade, att det var alldeles visst, att han ännu bodde på Etna, ty en gång, då biskopen af Catania red öfver berget, sprungo tre af hans mulåsnor bort för honom, och drängen, som sökte dem, fann dem i grottan hos kung Arturo. Då bad kungen drängen säga biskopen, att då hans sår voro läkta, skulle han komma med sina riddare af runda bordet och ställa till rätta allt som var i olag på Sicilien. Och den, som hade ögon att se med, den visste nog, att kung Arturo ännu ej hunnit ut ur grottan.

Gaetano ville ej låta henne locka sig, men han tänkte, att han kunde få vara litet vänlig mot henne. Hon stod ännu, men nu gick han efter en stol åt henne. Hon måtte väl ej tro bara för den skull, att han ville följa med henne.

Han tyckte verkligen om att höra henne berätta om sitt berg. Det var så lustigt, att det kunde så många konster. Det var alls icke som Monte Pellegrino vid Palermo, som bara stod där det stod. Etna kunde ryka som en skorsten och flåsa ut eld som en gaslykta. Det kunde mullra, skaka, spy ut lava, kasta sten, så aska, spå väder och samla regn. Bara Mongibello rörde på sig, föll stad efter stad, som om husen varit kortlappar ställda på kant.

Mongibello, det var också ett namn på Etna. Det kallades Mongibello, därför att det betydde bergens berg. Det kunde det nog förtjäna att heta.

Gaetano såg, att hon bestämdt trodde, att han ej skulle kunna motstå. Hon hade så många rynkor i sitt ansikte, och då hon skrattade, löpte de ihop som ett nät. Det stod han och såg på. Det såg så märkvärdigt ut. Men han var icke fången i det nätet ännu.

Men hon undrade nu om Gaetano verkligen skulle ha mod att komma till Etna. Ty inne i berget funnos många bundna jättar och ett svart slott, som vaktades af en hund med många hufvuden. Där fanns också en stor smedja och en halt smed med endast ett öga, som satt midt i pannan. Och värst af allt var, att på själfva bergsdjupet fanns en svafvelsjö, som kokade som en oljekittel, och i den låg Lucifero och alla de fördömda. Nej, han skulle nog icke hafva mod att komma dit, sade hon.

Eljest var det ingen fara att bo där, därför att berget fruktade helgonen. Donna Elisa sade, att det fruktade många helgon, men mest Catanias Santa Agata. Om catanienserna alltid vore som de skulle mot henne, så kunde hvarken jordskalf eller lava göra dem någon skada.

Gaetano stod alldeles tätt intill henne, och han skrattade åt allt hvad hon sade. Hur hade han kommit dit, och hvarför kunde han ej låta bli att skratta? Det var en märkvärdig signora.

Plötsligt sade han för att ej bedraga henne. »Donna Elisa, jag skall bli munk.» — »Å, skall du?» sade hon. Så utan vidare började hon åter tala om berget.