Det var så. Hon var van vid det. Hon märkte det alls icke.

Hon endast fortsatte att tala om palatset. Där fanns en stor praktvåning, där de gamla Alagona hade dansat och lekt. Där var en stor sal med en musikläktare, där voro gamla möbler och pendyler i små hvita alabastertempel, som stodo på svart ebenholtsfot. I praktvåningen bodde ingen, men hon skulle gå dit med honom. Kanske han hade trott, att hon bodde i sommarpalatset? Ånej, där bodde hennes bror, don Ferrante. Han var köpman och hade sin bod på nedre bottnen, och som han ännu ingen signora skaffat sig, så fick allt däruppe stå, som det stod.

Gaetano undrade om det kunde gå an, att han satt kvar i hennes knä längre. Det var underbart, att hon ingenting märkte. Och det var en lycka, ty eljes skulle hon trott, att han slagit ur hågen att bli munk.

Men hon var just nu mer än någonsin upptagen af sitt eget. Det flammade upp litet rödt på hennes kinder under allt det bruna, och hon gjorde ett par de allra lustigaste höjningar på ögonbrynen. Så började hon tala om hur hon själf hade det.

Det tycktes, som skulle donna Elisa hafva det allra minsta huset i staden. Det låg midt emot sommarpalatset, men det var dess enda förtjänst. Hon hade en liten bod, där hon sålde medaljonger och vaxljus, och allt, som hörde till gudstjänsten. Men med all respekt för pater Josef, så var det ej mycken vinst på sådan handel nu för tiden, hur det så kunde ha varit förr i världen. Bakom boden fanns en liten verkstad. Där hade hennes man stått och snidat helgonbilder och radbandskulor, ty han hade varit artist, signor Antonelli. Och vid sidan af verkstaden funnos ett par små råtthål, man kunde ej vända sig i dem, man fick sitta på huk som i de gamla kungarnas fängelser. Och en trappa upp var ett par små hönsburar. I en af dem hade hon lagt in litet halm till ett rede och satt upp ett par pinnar. Där skulle Gaetano få hålla till, om han ville komma till henne.

Gaetano tänkte på att han ville smeka henne på kinden. Hon komme nog att bli ledsen, då han ej finge fara med henne. Kanske han kunde tillåta sig att smeka henne. Han såg under lugg på pater Josef. Pater Josef satt och såg i golfvet och suckade, såsom han brukade. Han tänkte icke på Gaetano, och hon, hon märkte det alls icke.

Hon talade om att hon hade en piga, som hette Pacifica och en dräng, som hette Luca. Men hon var ej mycket hjälpt i alla fall, ty Pacifica var gammal, och sedan hon blifvit döf, hade hon blifvit så retlig, att hon ej kunde låta henne hjälpa till i boden. Och Luca, som egentligen skulle vara träsnidare och skära helgon, som hon kunde sälja, han gaf sig aldrig tid att stå stilla inne på verkstaden, utan gick alltid ute i trädgården och skötte om blommorna. Jo, de hade nog en trädgård i stenrösen på Monte Chiaro. Men han skulle ej tro att det var något med den.