Hos henne var ingenting som i klostret, det kunde väl Gaetano förstå. Men hon ville så gärna ha honom, därför att han var en af de gamla Alagona. Och där hemma hade hon och Luca och Pacifica sagt till hvarandra: »Fråga vi efter om vi få litet mer bekymmer, om vi endast få hit honom.» Nej, det skulle madonnan veta, att de ej gjorde. Men nu gällde det om han ville gå igenom något för att få vara hos dem.

Och nu hade hon slutat, och nu frågade pater Josef hvad Gaetano tänkte svara. Det var priorns vilja, sade pater Josef, att Gaetano skulle bestämma själf. Och man hade ingenting emot, att han gick ut i världen, därför att han var den siste af sin ätt.

Gaetano gled sakta ned ur donna Elisas knä. Men svara! Det var ej en så lätt sak att svara. Det var mycket svårt att säga nej till den signoran.

Pater Josef kom honom till hjälp. »Bed signoran, att du får svara om ett par timmar, Gaetano. »Gossen har aldrig tänkt på annat än att bli munk,» sade han förklarande till donna Elisa.

Hon reste sig upp, tog sitt paraply och försökte se glad ut, men hon hade tårar i ögonen.

Visst, visst skulle han betänka sig, sade hon. Men om han känt Diamante, skulle han ej behöft det. Nu bodde där endast bönder, men där hade en gång funnits en biskop och många präster och en myckenhet munkar. De voro borta nu, men de voro ej glömda. Allt sedan den tiden var Diamante en helig stad. Där firades flera festdagar än annorstädes, och där funnos massor af helgon, och dit kommo ännu i dag en sådan mängd pilgrimer. Den, som bodde i Diamante, han kunde aldrig glömma Gud. Han var nästan halft präst. Så för den skull kunde han gärna komma. Men han skulle betänka sig, om han så önskade. Hon skulle komma igen i morgon.

Gaetano uppförde sig mycket illa. Han vände sig ifrån henne och rusade på dörren. Han sade ej ett ord om att han var tacksam för att hon kommit. Han visste, att pater Josef hade väntat det, men han kunde ej. Då han tänkte på det stora Mongibello, som han aldrig skulle få se, och på donna Elisa, som aldrig skulle komma igen, och på skolan och på den instängda klostergården och på ett helt instängdt lif! Pater Josef måtte vänta aldrig så mycket af honom; Gaetano måste fly.

Det var hög tid också. Då Gaetano var tio steg utom dörren, så tog gråten honom. Det var synd om donna Elisa. Å, att hon skulle nödgas fara hem ensam! Att Gaetano ej kunde följa henne!

Han hörde, att pater Josef kom, och han satte ansiktet mot väggen. Kunde han endast låta bli att snyfta!

Pater Josef gick och suckade och småmumlade, som han alltid brukade. Då han kom fram till Gaetano, stannade han och drog tyngre suckar än någonsin.

»Det är Mongibello, Mongibello,» sade pater Josef, »ingen kan stå emot Mongibello.»

Gaetano svarade honom med att gråta allt häftigare.

»Det är berget, som lockar,» mumlade pater Josef. »Mongibello är som hela jorden, där finnes all jordens skönhet och tjusning och växter och luftstreck och under.