Antikrists Mirakler Read Online

Hela jorden kommer på en gång och lockar honom.»

Gaetano kände, att pater Josef talade sant. Det var, som om jorden sträckte ut starka armar för att fånga honom. Han kände, att han behöfde klamra sig fast vid väggen för att ej blifva bortryckt.

»Det är bättre, att han får se jorden,» sade pater Josef. »Han skulle endast gå och längta efter henne, om han stannade i klostret. Om han får se jorden, skall han kanske åter börja längta efter himmelen.»

Gaetano förstod ännu ej hvad pater Josef menade, då han kände sig lyftad på hans armar, buren tillbaka in i mottagningsrummet och nedsatt i donna Elisas knä.

»Ni skall taga honom, donna Elisa, eftersom ni har vunnit honom,» sade pater Josef. »Ni skall visa honom Mongibello, och ni skall se till, om ni kan behålla honom.»

Men då Gaetano ånyo satt hos donna Elisa, kände han en sådan lycka, att det var honom omöjligt att än en gång fly från henne. Han var så fången, som om han gått in i Mongibello, och bergväggen slutit sig efter honom.

________

II.

Fra Gaetano.

En månad hade Gaetano lefvat hos donna Elisa och varit så lycklig, som ett barn kan vara. Ensamt att resa med donna Elisa hade varit som att åka efter gaseller och paradisfåglar, men att bo hos henne var att bäras på guldbår, öfverskuggad af solskärmar.

Så kom den ryktbare franciskanern, pater Gondo, till Diamante, och donna Elisa och Gaetano gingo upp på torget och hörde honom. Ty pater Gondo predikade aldrig i kyrkan, utan han samlade alltid människorna omkring sig vid torgbrunnen eller stadsporten.

Hela torget var vimlande fullt af människor, men Gaetano, som satt på räcket till rådhustrappan, såg tydligt pater Gondo, som stod uppe på brunnskaret. Han tänkte mest på om det kunde vara sant, att munken bar tagelskjorta under kåpan och att repet, som han hade om lifvet, var fullt af knutar och järntaggar för att kunna tjäna honom som gissel.

Hvad pater Gondo talade, kunde ej Gaetano förstå, men det gick den ena rysningen efter den andra genom honom, vid tanken på att han nu såg ett helgon.

Då patern hade talat vid pass en timme, tecknade han med handen, att han ville hvila ett ögonblick. Och han steg ned från brunnskaret, satte sig och stödde ansiktet mot händerna. Medan munken satt så, hörde Gaetano ett doft brusande. Han hade ej hört sådant förr. Han såg sig omkring för att få veta hvad det var. Och det var hela folket, som talade. »Välsignad, välsignad, välsignad!» sade alla på en gång. De flesta endast hviskade och mumlade, ingen ropade högt, därtill var andakten för stor. Och alla hade på en gång funnit samma ord: »Välsignad, välsignad!» ljöd det öfver hela torget. »Välsignelse öfver dina läppar, välsignelse öfver din tunga, välsignelse öfver ditt hjärta!»

Rösterna ljödo dofva, kväfda af gråt och rörelse, men det var ändock, som hade en hel storm farit fram genom luften. Det var som suset i tusende hafssnäckor.

Detta grep Gaetano långt mer än munkens predikan. Han visste ej hvad han ville göra, ty detta sakta sorlande fyllde honom med rörelse, det tycktes vilja kväfva honom. Han klängde sig upp på järnräcket, höjde sig öfver alla andra och började ropa detsamma som de, men mycket högre, så att hans rop skar igenom alla andras.

Donna Elisa hörde detta och tycktes blifva missnöjd. Hon drog ned Gaetano och ville ej stanna längre, utan gick hem med honom.

Men midt i natten for Gaetano upp ur sin säng. Han satte på sig kläderna, band ihop hvad han ägde i ett knyte, tog hatten på hufvudet och skorna under armen. Han skulle rymma. Han kunde icke uthärda att lefva hos donna Elisa.

Sedan han hört pater Gondo, voro Diamante och Mongibello ingenting för honom. Ingenting var något mot att vara som pater Gondo och blifva välsignad af människorna. Gaetano skulle ej kunna lefva, om han ej fick sitta vid torgbrunen och berätta legender.

Men om Gaetano fortfor att gå i donna Elisas trädgård och äta persikor och mandariner, skulle han aldrig få höra det stora människohafvet brusa omkring sig. Han måste gå ut och bli eremit på Etna, han måste bo i en af de stora grottorna och lefva af rötter och frukter. Han skulle aldrig råka någon människa, han skulle aldrig klippa sitt hår, och han skulle ej hafva något annat på sig än några smutsiga trasor.