Men om en tio eller tjugu år skulle han komma tillbaka till världen. Då skulle han se ut som ett djur och tala som en ängel.

Det skulle bli annat än att gå i sammetskläder och blankskinnshatt, som han nu gjorde. Det skulle blifva annat än att sitta i boden hos donna Elisa och plocka ned helgon efter helgon från hyllan och höra henne berätta om hvad de gjort. Flera gånger hade han tagit en knif och ett stycke trä och försökt snida helgonbilder. Det var mycket svårt, men det skulle blifva värre att göra sig själf till ett helgon, mycket värre. Men han var ej rädd för svårigheter eller försakelser.

Han smög sig ut ur sitt rum, fram öfver vinden och utför vindstrappan. Det återstod blott att gå genom boden ut på gatan, men på sista trappsteget hejdade han sig. Det kom ett svagt ljussken framsilande genom en dörrspringa till vänster om trappan.

Där var dörren till donna Elisas rum, och Gaetano vågade ej gå längre, eftersom hans fostermor hade ljus tändt. Om hon ej sof, skulle hon höra honom, då han öppnade de tunga reglarna till boddörren. Han satte sig sakta ned på ett trappsteg för att vänta.

Plötsligen kom han att tänka på att donna Elisa måste sitta uppe så länge om natten och arbeta för att skaffa honom mat och kläder. Han blef mycket rörd öfver att hon älskade honom så mycket, att hon ville göra detta. Och han förstod hvilken sorg det skulle bli henne, att han nu droge bort.

Då han tänkte så, började han gråta.

Men på samma gång började han i tankarna banna donna Elisa. Hur kunde hon vara så dum och sörja öfver att han gick. Det skulle blifva en sådan glädje för henne, då han blefve en helig man. Det skulle blifva hennes lön, därför att hon farit till Palermo och hämtat honom.

Själf grät han allt häftigare, medan han på detta sätt höll på att trösta donna Elisa. Det var så synd om henne, att hon ej förstod hvilken lön hon skulle få.

Hon behöfde ju alls icke vara ledsen. Endast tio år skulle Gaetano lefva därborta på berget, och så skulle han komma tillbaka som den ryktbare eremiten Fra Gaetano. Då skulle han komma gående framåt gatan i Diamante, följd af en stor hop människor såsom pater Gondo. Och det skulle vara flaggor på gatan, och alla hus skulle vara klädda med dukar och täcken och kransar. Så skulle han stanna utanför donna Elisas bod, och donna Elisa skulle ej känna igen honom, utan vara nära att falla på knä för honom. Men så skulle det ej ske, utan han skulle falla på knä för donna Elisa och bedja henne förlåta, att han för tio år sedan rymde ifrån henne. »Gaetano,» skulle då donna Elisa svara, »du ger mig ett haf af glädje mot en liten rännil af sorg. Skulle jag icke förlåta dig?»

Gaetano såg allt detta för sig, och det var så vackert, att han började gråta allt häftigare. Han var endast rädd, att donna Elisa skulle höra hur han snyftade och komma ut och finna honom. Och då skulle hon ej låta honom gå.

Han måste tala förstånd med henne. Skulle han någonsin blifva henne till större glädje, än om han nu ginge?

Där var ej nog med donna Elisa, det var också Luca och Pacifica, som skulle bli så glada, då han kom åter som en helig man.

De skulle alla följa honom upp till torget. Där skulle det vara ännu mera flaggor än på gatan, och Gaetano skulle tala från rådhustrappan. Men ur alla gator och gränder skulle folket komma uppströmmande.

Då skulle Gaetano tala så, att de alla störtade på knä och ropade: »Välsigna oss, fra Gaetano, välsigna oss!»

Sedan skulle han icke mer gå bort från Diamante. Han skulle taga sin bostad under den stora trappan utanför donna Elisas bod.

Och de skulle komma till honom med de sjuka, och de bedröfvade skulle vallfärda till honom.

Då sindacon af Diamante gick förbi, skulle han kyssa Gaetanos hand.

Donna Elisa skulle sälja fra Gaetanos bild i sin bod.

Och donna Elisas guddotter, Giannita, skulle buga sig för fra Gaetano och aldrig mer kalla honom en dum munkpojke,

Och donna Elisa skulle vara så lycklig. .