.

 *  *  * 

Ah . . . Gaetano spratt upp och vaknade. Det var ljus morgon, och donna Elisa och Pacifica stodo och betraktade honom. Och Gaetano satt på trappsteget med skorna under armen, hatten på hufvudet och knytet vid fötterna. Men donna Elisa och Pacifica gräto. »Han har velat rymma bort ifrån oss,» sade de.

»Hvarför sitter du här, Gaetano?»

»Donna Elisa, jag ville rymma.»

Gaetano var vid godt mod och svarade så käckt, som om detta varit det naturligaste i världen.

»Ville du rymma?» upprepade donna Elisa.

»Jag ville gå bort på Etna och bli eremit.»

»Och hvarför sitter du nu här?»

»Jag vet ej, donna Elisa, jag måtte ha somnat.»

Donna Elisa visade nu hur bedröfvad hon var. Hon tryckte händerna mot hjärtat, som om hon hade förfärliga smärtor, och hon grät våldsamt.

»Men nu skall jag stanna, donna Elisa,» sade Gaetano.

»Du, stanna!» utropade donna Elisa. »Du kan gärna gå. Se på honom, Pacifica, så ser en otacksam ut! Han är ingen Alagona. Han är en äfventyrare.»

Blodet steg Gaetano uppåt ansiktet, och han reste sig och slog ut med handen på ett sätt, som kom donna Elisa att häpna. Så hade alla männen i hennes släkt burit sig åt. Det var hennes far och hennes farfar, hon kände igen alla de myndiga herrarne af Alagonas stam.

»Ni talar så, därför att ni ingenting vet, donna Elisa,» sade gossen. »Nej, nej, ni vet ingenting, ni vet ej hvarför jag måste tjäna Gud. Men ni skall få veta det nu. Ser ni, det var för länge sedan. Far och mor voro så fattiga, och vi hade ingenting att äta, och så gick far bort för att söka arbete, och han kom aldrig igen, och mor och vi barn höllo på att svälta ihjäl. Så sade mor: ’Vi ska gå och söka upp far!’ Och vi gingo. Så blef det kväll och mycket regn, och på ett ställe gick en hel flod öfver vägen. Mor frågade i ett hus, om vi fingo vara där natten öfver. Nej, de visade ut oss. Mor och vi barn stodo på vägen och gräto. Så band mor upp kläderna och gick ned i strömmen, som brusade fram öfver vägen. Hon hade lilla syster på armen och stora syster vid handen och ett stort bylte på hufvudet. Jag gick efter, så nära jag kunde. Jag såg mor stiga miste. Det hon bar på hufvudet föll i strömmen, och mor grep efter det och tappade lilla syster. Hon grep efter lilla syster, och stora syster rycktes bort.