I en gudbroders öra kan en man begrafva sina hemligheter. Han kan anförtro honom både pengar och käresta utan att blifva sviken. Gudsyskon äro trogna mot hvarandra, som om de voro födda af samma mor, därför att deras förbund är afslutadt inför San Giovanni Battista, som är det mest fruktade af alla helgon.

Det är ock sed, att fattigt folk för sina halfvuxna barn till rika människor och ber, att de skola få blifva gudsyskon med deras unga söner och döttrar. Hvilken glad syn är det ej att på den helige döparens dag se alla dessa små, festklädda barn, som vandra fram genom de stora städerna för att söka sig gudsyskon! Om föräldrarna lyckas att ge sin son en rik gudbror, äro de glada, som om de kunde lämna honom en landtgård i arf.

Då Gaetano först kom till Diamante, var där en liten en, som ständigt gick ut och in i boden hos donna Elisa. Hon hade röd kappa och toppig hufva och åtta tunga, svarta lockar, som trängde fram under hufvan. Hon hette Giannita och var dotter till donna Olivia, som sålde grönsaker. Men donna Elisa var hennes gudmor, och därför tänkte denna mycket på hvad hon skulle kunna göra för henne.

Nåväl, då midsommardagen kom, beställde donna Elisa en vagn och åkte ned till Catania, som ligger hela fyra mil från Diamante. Hon hade Giannita med sig, och de voro båda i högtidsskrud. Donna Elisa var klädd i svart siden med pärlor, och Giannita hade en hvit tyllklädning med blombårder. I handen hade Giannita en korg med blommor, och öfverst bland blommorna låg ett granatäpple.

Resan gick bra för donna Elisa och Giannita. Då de ändtligen voro komna till det hvita Catania, som ligger och glänser på den svarta lavagrunden, körde de fram till det skönaste palatset i staden.

Det var högt och stort, så att den stackars lilla Giannita kände sig alldeles förskrämd öfver att nödgas gå in där. Men donna Elisa steg modigt på, och hon blef införd till cavaliere Palmeri och hans hustru, som ägde huset.

Donna Elisa påminde signora Palmeri, att de voro barndomsvänner och bad, att Giannita skulle få blifva gudsyster med hennes unga dotter.

Detta blef bifallet, och den unga signorinan inkallades. Det var ett litet under af skärt siden, venetianska spetsar, stora, svarta ögon och stort, burrigt hår. Hennes lilla kropp var smal och tunn, så att man alls ej lade märke till den.

Giannita räckte korgen med blommorna till henne, och hon tog nådigt emot den. Hon såg länge och betänksamt på Giannita, gick rundt omkring henne och blef förälskad i hennes jämna, släta lockar. Så snart hon sett dem, sprang hon efter en knif, delade granatäpplet och gaf Giannita ena halfvan. Medan de åto äpplet, höllo de hvarandra i hand och sade båda:

»Syster, syster, syster min!

Jag är din, och du är min,

Din min hydda, din min spis,

Din min lycka, ditt mitt pris,

Din min plats i paradis.»

Så kysste de hvarandra och kallade hvarandra gudsyster.

»Nu får du aldrig svika mig, gudsyster,» sade den lilla signorinan, och båda barnen voro mycket allvarliga och gripna.

De hade i all hast blifvit så goda vänner, att de gräto, då de skildes åt.

Men sedan gingo tolf år, och de båda gudsystrarna lefde hvar och en i sin värld och råkades aldrig. Under hela denna tid var Giannita stilla i sitt hem och kom ej en enda gång till Catania.

Men så hände det verkligen något underbart. Giannita satt en eftermiddag i rummet innanför boden och broderade. Hon var mycket skicklig, så att hon ofta var nästan öfverhopad med arbete. Men det kostar på ögonen att brodera, och det var mörkt i Giannitas rum. Därför hade hon ställt dörren till boden på glänt för att få in litet mera ljus.

Straxt efter det klockan slagit fyra, kom den gamla mjölnaränkan Rosa Alfari gående förbi. Donna Olivias bod var mycket tilltalande, då man såg den från gatan. Blicken gled genom den öppna hvalfdörren in till stora korgar med färskt grönt och brokig frukt, och långt borta i fonden hade man konturerna af Giannitas vackra hufvud. Rosa Alfari stannade och började tala med donna Olivia, endast därför att hennes bod såg så vänlig ut.

Det följde alltid jämmer och klagan med gamla Rosa Alfari. Nu var hon ledsen öfver att nödgas resa ensam till Catania nästa natt. »Det är en olycka att postvagnen ej kommer till Diamante före tio,» sade hon. »Jag somnar på vägen, jag, och kanske man då stjäl mina pengar. Och hvad skall jag taga mig till, då jag kommer till Catania klockan två i natt?»

Då ropade Giannita plötsligen utåt boden: »Vill ni ej taga mig med till Catania, donna Alfari?» Hon frågade halft på skämt utan att vänta svar.

Men Rosa Alfari blef ifrig. »Gud, barn, vill du följa mig?» sade hon.