Och de flaxade upp i sina bruna kåpor och höjde sig till strid, som kråkor, hvilka varit samlade på en klippspets, då de få syn på en örn.

Men somliga sade: »Hvartill båta böner och bot? Sibyllan har sagt det. Antikrist måste komma.»

Då sade andra: »Gud kan göra ett under. Om det båtade till ingenting att kämpa, skulle han ej hafva låtit sibyllan varna oss.»

År efter år försvarade franciskanerna Capitolium genom botöfningar och barmhärtighetsverk och Guds ords förkunnelse.

De skyddade det århundrade efter århundrade, men allt som tiderna skredo framåt, blefvo människorna kraftlösare och svagare. Munkarne sade emellan sig: »Snart kunna ej denna tidens riken stå längre. Det behöfves en världsförnyare såsom på Augusti tid.

De sleto sitt hår och gisslade sig, ty de visste, att pånyttfödaren måste bli Antikrist och att det skulle bli en styrkans och våldets pånyttfödelse.

Såsom sjuke förföljes af sin plåga, så jagades de af tanken på Antikrist. Och de sågo honom framför sig. Han var lika rik som Kristus varit fattig, lika ond som Kristus varit god, lika ärad som Kristus varit förnedrad.

Han förde starka vapen och for fram i spetsen för blodiga illgärningsmän. Han välte kyrkorna, mördade präster och väpnade människorna till strid, så att broder kämpade mot broder och hvar och en fruktade den andre, och ingen frid fanns.

Och för hvarje styrkans och våldets människa, som gjorde sin färd öfver tidens haf, ropades det från vårdtornet på Capitolium: »Antikrist, Antikrist!»

Och för hvar och en sådan, som försvann och gick under, ropade munkarne Hosianna och sjöngo Te Deum. Och de sade: »Det är för våra böners skull, som de onda falla, innan de hinna att bestiga Capitolium.»

Det var en hård straffdom öfver det sköna klostret, att dess munkar aldrig kunde känna ro. Deras nätter voro tyngre än deras dagar. Då sågo de vilddjur intränga i cellerna och sträcka ut sig bredvid dem på britsen. Och hvarje vilddjur var Antikrist. Men somliga munkar sågo honom som en drake och andra som en grip och andra som en sfinx. Då de stego upp från sina drömmar, voro de matta som efter en svår sjukdom.

Den enda tröst, som dessa stackars munkar ägde, var den undergörande Kristusbilden, som förvarades i Aracœlis basilika. Då en munk var uppskrämd till förtviflan, gick han in i kyrkan för att finna tröst hos densamma. Han gick då genom hela basilikan och in i ett väl förvaradt kapell vid sidan af hufvudaltaret. Därinne tände han invigda vaxljus och bad en bön, innan han öppnade altarskåpet, som hade dubbla lås och dörrar af järn. Och han låg på knä, så länge som han betraktade bilden.

Bilden föreställde ett litet lindebarn, men hade guldkrona på hufvudet, guldskor på fötterna och hela lindan lyste af smycken, som voro skänkta till honom af nödställda, som anropat honom om hjälp. Och väggarna i kapellet voro öfvertäckta af taflor, som visade huru han räddat ur eldfara och sjönöd, hur han botat sjuka och hulpit olyckliga af alla slag. Då munken såg detta, jublade han och sade till sig själf: »Prisad vare Gud! Ännu är det Kristus, som dyrkas på Capitolium.»

Munken såg bildens ansikte le mot sig i mystiskt medveten makt, och hans ande svingade sig upp till förtröstans heliga rymder. »Hvad kan störta dig, du väldige?» sade han. »Hvad kan störta dig? För dig böjer den eviga staden sina knän. Du är Roms heliga barn. Du är den krönte, som folket tillbeder. Du är den mäktige, som kommer med hjälp och styrka och tröst. Du allena skall tillbedjas på Capitolium.»

Munken såg bildens krona förbyta sig till en gloria, som sände ut strålar öfver hela världen. Och åt hvilket håll han än följde strålarnas riktning, såg han världen full af kyrkor, där Kristus blef tillbedd. Det var, som hade en mäktig härskare visat honom alla de borgar och fästen, som försvarade hans rike. »Visst är det, att du ej kan falla,» sade munken. »Ditt rike måste blifva bestående.»

Och hvar och en munk, som såg bilden, hade ett par timmar af förtröstan och frid, ända till dess att fruktan åter grep honom.