Men hade munkarne ej ägt bilden, skulle deras själar icke funnit ro ett enda ögonblick.

Så hade Aracœlis munkar under bön och kamp arbetat sig fram genom tiderna, och det hade aldrig fattats väktare, utan så snart som en varit utnött af ängslan, hade andra skyndat till för att intaga hans plats.

Och ehuru de flesta, som gingo in i detta kloster, drabbades af vansinne eller för tidig död, sågos aldrig munkarnes led glesna, ty det ansågs som en stor ära inför Gud att kämpa på Aracœli.

Så hände det, att denna strid ännu för sextio år sedan var i full gång, och för tidens svaghets skull kämpade munkarne med större ifver än någonsin och väntade Antikrist så säkert som aldrig förr.

Vid den tiden kom till Rom en rik engelsk kvinna. Hon gick upp till Aracœli och såg bilden, och han intog henne så, att hon ej tyckte sig kunna lefva om hon ej fick äga honom. Hon gick åter och åter upp till Aracœli för att få se bilden, och till sist bad hon munkarne, att hon skulle få köpa honom.

Men om hon än hade betäckt hela mosaikgolfvet i den stora basilikan med guldmynt, skulle munkarne ej hafva velat sälja henne denna bild, som var deras enda tröst.

Dock var engelskan så öfver all måtto betagen i bilden, att hon ej fann glädje eller frid utan honom. Och då hon på intet annat sätt kunde vinna sitt mål, beslöt hon att stjäla bilden. Hon tänkte ej på den synd hon begick, utan kände blott ett stort tvång och en brinnande törst och ville hellre våga sin själ än neka sitt hjärta glädjen att äga den åtrådde. Och för att nå sitt syfte, lät hon för det första göra en bild, som var alldeles lik den, som fanns på Aracœli.

Bilden på Aracœli är skuren af olivträd från Getsemane örtagård, men engelskan vågade låta skära en bild af almträd, som var alldeles lik honom. Bilden på Aracœli är ej målad af människohand. Då munken, som snidat honom, tagit fram pensel och färger, slumrade han in öfver arbetet. Och då han vaknade, hade bilden fått färg. Han hade målat sig själf till ett tecken, att Gud älskade honom. Men engelskan djärfdes låta en jordisk målare måla hennes almbild så, att han blef alldeles lik den heliga bilden.

Åt den förfalskade bilden skaffade hon krona och skor, men de voro ej af guld; det var endast järnbleck och förgyllning. Hon beställde smycken, hon köpte ringar och halsband och urkedjor och armband och juvelsolar — men det var allt af mässing och glas — och hon klädde honom, såsom de hjälpsökande hade klädt den rätta och riktiga.

Då bilden var färdig, tog hon en nål och ristade in i kronan: »Mitt rike är endast af denna världen». Det var, som om hon fruktat, att hon själf ej skulle kunna skilja bild från bild. Och det var, som om hon velat freda sitt samvete. »Jag har ju ej velat göra en falsk Kristusbild. Jag har ju skrifvit i hans krona: ’Mitt rike är endast af denna världen.’»

Därefter slog hon om sig en stor kappa, gömde bilden under den och gick upp till Aracœli. Och hon bad, att hon skulle få göra sin andakt inför Kristusbilden.

Då hon nu stod inne i helgedomen, och ljusen voro tända, och järndörren öppnad, och, bilden visade sig för henne, så började hon darra och skälfva och såg ut så, som om hon hölle på att svimma. Munken, som var med henne, skyndade då in i sakristian efter vatten, och hon blef ensam i kapellet. Och då han kom åter, hade hon begått helgerånet. Hon hade bytt till sig den heliga, undergörande bilden och satt den falska och vanmäktiga på hans plats.

Munken märkte ingenting af bytet. Han stängde om den falska bilden med järndörr och dubbla lås, och engelskan vandrade hem med Aracœlis skatt. Hon ställde upp den i sitt palats på en fotställning af marmor och var så lycklig, som hon aldrig förut varit.

Uppe i Aracœli, där man alls intet visste om den skada man lidit, tillbad man den orätta Kristusbilden, som man hade tillbedt den rätta, och då julen kom, byggde man honom, som brukligt var, en den skönaste grotta ute i kyrkan. Där låg han, så skimrande som en juvel, i Marias knä och omkring honom voro uppställda herdar och änglar och vise män. Och så länge, som grottan var rest, kommo barn från Rom och Campagnan och lyftes upp på en liten predikstol i Aracœlis basilika, och de predikade öfver det lilla Kristusbarnets ljufhet och älsklighet och höghet och makt.

Men engelskan lefde i stor ängslan för att någon skulle upptäcka, att hon hade stulit Aracœlis Kristusbild. Därför erkände hon för ingen, att den bild hon hade, var den verkliga. »Det är en eftergjord bild,» sade hon, »den är så lik den verkliga, som den kan vara, men den är endast eftergjord.»

Nu hände sig, att hon hade en liten italiensk tjänsteflicka. En dag då denna gick genom rummet, stannade hon framför bilden och talade till honom: »Du stackars Kristusbarn, som ej är något Kristusbarn,» sade hon, »om du blott visste hur det rätta barnet ligger i sin prakt i grottan i Aracœli och hur Maria och San Giuseppe och herdarne ligga på knä för honom! Och om du visste huru barnen ställa sig på en liten predikstol midt framför honom och hur de niga och kyssa på fingrarna åt honom och predika för honom det vackraste de kunna!»

Några dagar därefter kom den lilla tjänsteflickan åter och talade med bilden: »Du stackars Kristusbild, som ej är någon Kristusbild,» sade hon, »vet du, att i dag har jag varit uppe i Aracœli och sett hur det rätta barnet blef buret i procession. De höllo en tronhimmel öfver honom, och allt folket föll på knä, och de sjöngo och spelade för honom. Aldrig får du vara med om något så härligt!»

Och märk, att några dagar senare kom den lilla tjänsteflickan igen och talade till bilden: »Vet du Kristusbarn, som ej är ett riktigt Kristusbarn, att det är bättre för dig att stå, där du står. Ty det rätta barnet kallas till de sjuka, och det åker till dem i sin guldsmidda vagn, men det kan ej hjälpa dem, utan de dö i förtviflan.