Antikrists Mirakler Read Online

Och man börjar säga, att Aracœlis heliga barn har förlorat sin kraft att göra godt och att böner och tårar ej röra det. Det är bättre för dig, att du står, där du står, än att bli anropad och ej kunna hjälpa.»

Men nästa natt skedde ett underverk. Hänemot midnatt ringde det mycket starkt på klosterporten i Aracœli. Och då portvakten ej nog snart skyndade till för att öppna, började det bulta. Det bultade skarpt som med klingande metall, och det hördes genom hela klostret. Alla munkar foro på en gång upp ur sina bäddar. Alla, som pinats af förfärliga drömmar, foro på en gång upp och trodde, att Antikrist var kommen.

Men då man öppnade — då man öppnade! Det var den lilla Kristusbilden, som stod på tröskeln. Det var hans lilla hand, som hade dragit i klocksträngen, det var hans lilla guldskodda fot, som hade sträckts fram för att sparka på dörren!

Portvakten tog genast upp det heliga barnet på sina armar. Då såg han, att det hade tårar i ögonen. Ack, det stackars heliga barnet hade vandrat genom staden på natten! Hvad hade det ej fått se? Så mycken fattigdom och så mycken nöd och så mycken last och så många brott! Det var förfärligt att tänka på hvad det hade måst genomgå.

Portvakten gick genast till priorn och visade honom bilden. Och de undrade hur han hade kommit ut i natten.

Men priorn lät röra kyrkklockan och kalla munkarne till gudstjänst. Och alla Aracœlis munkar tågade in i den stora, skumma basilikan för att i all högtidlighet ställa bilden tillbaka på dess plats.

Tärda och lidande gingo de och skälfde i de tunga vadmalskåporna. Flere af dem gräto, som om de kommit undan en lifsfara. »Hur skulle det gått oss,» sade de, »om vår enda tröst blifvit tagen ifrån oss? Är det ej Antikrist, som har lockat ut Roms heliga barn ur den skyddande helgedomen?»

Men då de skulle sätta in Kristusbilden i kapellets helgonskåp, funno de där det orätta barnet, det, som på sin krona bar inskriften: »Mitt rike är endast af denna världen».

Och då de nu närmare undersökte bilden, funno de inskriften.

Då vände sig priorn till munkarne och talade till dem:

»Bröder, vi skola sjunga Te deum och öfverdraga kyrkans pelare med siden och tända alla vaxljus och alla hänglampor, och vi skola fira en stor fest.

Så länge som klostret har stått, har det varit ett förskräckelsens hem och en förbannelsens boning, men för allas deras lidandes skull, som lefvat här, har Gud gjort nåd. Och nu är all fara förbi.

Gud har krönt striden med seger, och detta, som I här sen, är tecknet, att ej Antikrist skall blifva dyrkad på Capitolium.

Ty på det att ej sibyllans ord skulle blifva ofullbordade, har Gud sändt denna falska bild af Kristus, som för Antikrists ord i sin krona, och han har låtit oss dyrka och tillbedja honom, som om han varit den store undergöraren.

Men nu kunna vi hvila i glädje och ro, ty sibyllans dunkla tal är uppfylldt, och Antikrist har blifvit tillbedd här.

Stor är Gud, den Allsmäktige, som låtit vår grymma fruktan förintas och som fört sin vilja igenom, utan att världen behöft skåda människosonens vrångbild.

Lyckligt är Aracœlis kloster, som hvilar i Guds hägn, och gör hans vilja och är välsignadt med hans öfverflödande nåd.»

Då priorn sagt dessa ord, tog han den falska bilden i sina händer, gick ned genom kyrkan och öppnade den stora hufvudportalen. Där steg han ut på platformen. Nedanför honom låg den höga och breda trappan med ett hundra nitton marmortrappsteg, som leder ned från Capitolium såsom i en afgrund. Och han höjde bilden öfver sitt hufvud och ropade högt: »Anatema Antikristo», och slungade honom från Capitoliums höjd ned i världen.

________

III.

På barrikaden.

Då den rika engelskan vaknade på morgonen, saknade hon bilden och undrade hvar hon skulle söka honom. Hon trodde då, att ingen annan än Aracœlis munkar kunde hafva tagit honom. Och hon gick skyndsamt hän mot Capitolium för att speja och spana.

Så kom hon till den stora marmortrappan, som leder upp till Aracœlis basilika. Och hennes hjärta slog vildt af fröjd, ty på nedersta trappsteget låg just den hon sökte. Hon grep bilden, slog kappan om honom och skyndade hem. Och hon ställde åter upp honom i sin högtidssal.

Men då hon nu försjönk i åskådandet af hans skönhet, fann hon, att kronan hade fått en buckla. Hon lyfte den af bilden för att se hur stor skadan var, och i detsamma föllo hennes ögon på inskriften, som hon själf hade inristat: »Mitt rike är endast af denna världen».

Då visste hon, att detta var den falska Kristusbilden och att den rätta var återkommen till Aracœli.

Hon förtviflade om att någonsin mer få den i sin ägo, och hon beslöt att nästa dag resa från Rom, ty hon ville ej förbli där, då hon ej längre ägde bilden.

Men då hon reste, tog hon den förfalskade bilden med sig, därför att han påminde henne om den hon älskade, och han följde henne sedan på alla hennes färder.

Hon hade ingenstädes ro, utan reste alltid, och på detta sätt blef bilden förd omkring öfver hela världen.

Och öfverallt dit bilden kom, var det som om Kristi välde förminskades, utan att någon rätt förstod hvarför. Ty ingenting såg maktlösare ut än denna fattiga bild af almträ, som var klädd i mässingringar och glaspärlor.

Då den rika engelskan, som först ägde bilden, var död, kom han som arf till en annan rik engelska, som också ständigt reste, och från denna till en tredje. —

En gång, och det var redan under den första engelskans tid, kom bilden till Paris.

Då han for in i den stora staden, var där uppror. Folkskaror drogo vildt skrikande fram på gatorna och ropade efter bröd. De plundrade bodar och kastade sten på de rikes palats. Trupperna ryckte ut emot dem, och då refvo de upp gatstenarna, vräkte ihop åkdon och husgeråd och byggde sig barrikader.

Då nu den rika engelskan kom åkande i sin stora resvagn, rusade folkmassan mot vagnen, tvang henne att lämna den och släpade den fram till en af barrikaderna.

Då man försökte att vältra upp vagnen bland alla de tusen ting, som bildade barrikaden, föll en af de stora koffertarna till marken. Locket sprang upp, och bland allt annat, som rullade ut, var också den utkastade Kristusbilden.

Folket störtade sig öfver honom för att plundra honom, men man såg snart, att all hans grannlåt var förfalskad och alldeles värdelös, och man började skratta åt honom och håna honom.

Han gick ur hand i hand, bland upprorsmännen, till dess en af dem böjde sig fram för att se på hans krona.