Antikrists Mirakler Read Online

Han fick då ögonen på de ord, som stodo inristade där: »Mitt rike är endast af denna världen».

Mannen ropade då ut detta helt högt, och alla skreko, att den lilla bilden skulle vara deras fälttecken. De förde upp honom på krönet af barrikaden och ställde honom där såsom ett baner.

Bland dem, som försvarade barrikaden, fanns en man, som ej var en fattig arbetare, utan en lärd man, som hade tillbringat hela sitt lif på studerkammaren. Han kände all den nöd, som pinade människorna, och hans hjärta var fullt af medlidande, så att han ständigt sökte efter medel att förbättra deras lott. I trettio år hade han skrifvit och grubblat, utan att finna någon hjälp. När han nu hörde stormklockan, lydde han den och störtade ut på gatan.

Han hade gripit ett vapen och gått med de stridande i den tanken att den gåta, som han ej mäktat reda, skulle kunna lösas med våld och makt, och att de fattige skulle kunna kämpa sig till en bättre lott.

Där stod han hela dagen och stred, och människorna stupade rundt om honom, blod stänkte honom i ansiktet, och lifvets elände syntes honom större och jämmerligare än någonsin.

Men så ofta som krutröken skingrade sig, lyste för hans ögon den lilla bilden, som under allt stridstumlet stod orubbad högst uppe på barrikaden.

För hvarje gång han såg bilden, genomkorsades hans hjärna af orden: »Mitt rike är endast af denna världen». Till sist tyckte han, att orden skrefvo sig själfva i luften och började fladdra för hans ögon än i eld, än i blod, än i rök.

Han blef stilla. Han stod där med bössan i hand, men han upphörde att kämpa. Plötsligen visste han, att detta var ordet, som han sökt efter under hela sitt lif. Han visste hvad han skulle säga till människorna, och det var denna fattiga bild, som hade gett honom lösningen.

Han skulle gå ut i hela världen och förkunna: »Ert rike är endast af denna världen».

»Därför måsten I sörja för detta lifvet och lefva såsom bröder. Och I skolen dela era rikedomar, så att ingen blir rik och ingen fattig. I skolen alla arbeta, och jorden skall ägas af alla, och I skolen alla vara lika.

Ingen skall hungra, ingen skall frestas till yppighet, och ingen skall lida nöd på sin ålderdom.

Och I måsten tänka på att bereda allas lycka, ty det finnes ingen ersättning, som väntar er. Ert rike är endast af denna världen.»

Allt detta for genom hans hjärna, medan han stod kvar på barrikaden, och då tanken blifvit klar för honom, lade han ned vapnet och lyfte det ej mer till strid och blodsutgjutelse.

Straxt därefter blef barrikaden stormad på nytt, och den blef tagen. Trupperna ryckte segerrika fram och kufvade upproret, och innan kvällen rådde ordning och frid i hela den stora staden.

Då sände engelskan ut några tjänare för att söka efter hennes förlorade ägodelar, och de funno åtskilligt, om än ej allt. Hvad de först af allt funno på den stormade barrikaden, var den utkastade från Aracœli.

Men mannen, som under striden blifvit lärd af bilden, började förkunna världen en ny lära, som kallas socialism, men som är en antikristendom.

Och den älskar och försakar och lär och lider som kristendomen, så att den har all likhet med denna, såsom den falska bilden från Aracœli har all likhet med den rätta Kristusbilden.

Och likasom den falska bilden säger den: »Mitt rike är endast af denna världen».

Och fastän bilden, som utspridt läran, är obemärkt och okänd, så är ej läran det, utan den går genom världen för att frälsa och omskapa den.

Den sprides dag från dag. Den går ut öfver alla land och bär många namn, och den är så förledande därigenom, att den åt alla lofvar jordisk lycka och njutning, att den lockar anhängare mer än något, som gått fram genom världen allt sedan Kristi tid.

________

FÖRSTA BOKEN.

“Då skall stor nöd råda.“

I.

Mongibello.

Mot slutet af sjuttitalet fanns i Palermo en fattig gosse, som hette Gaetano Alagona. Det var en lycka för honom! Om han ej varit en af de gamle Alagona, skulle man väl hafva låtit honom svälta ihjäl. Han var ju endast ett barn och hade hvarken penningar eller föräldrar. Men nu hade jesuiterna i Santa Maria in Gesu af barmhärtighet upptagit honom i klosterskolan.

En dag, bäst han höll på med sin läxa, kom en pater och kallade ut honom ur skolrummet, därför att en släkting ville råka honom. Hvad, en släkting! Han hade alltid hört, att alla hans släktingar voro döda. Men pater Josef påstod, att detta var en lifslefvande signora, som var släkt med honom och ville taga honom ur klostret. Det blef värre och värre. Ville hon taga honom ur klostret? Det måtte hon väl ej hafva makt till! Han skulle ju bli munk.

Han ville alls icke se den signoran. Kunde icke pater Josef säga henne, att Gaetano aldrig skulle lämna klostret och att det ej tjänade någonting till att bedja honom. Nej, pater Josef sade, att det ej gick an att låta henne resa, utan att hon fått se honom, och han halft släpade Gaetano in i mottagningsrummet. Där stod hon framme vid ett fönster. Hon var gråhårig, hyn var brun, ögonen voro svarta och så runda som pärlor. Hon hade spetsslöja på hufvudet, och hennes svarta klädning var blanksliten och litet grön såsom pater Josefs allra äldsta kaftan.

Hon gjorde korstecknet, då hon fick se Gaetano. »Gud vare lofvad, han är en äkta Alagona!» sade hon och kysste honom på handen.

Hon sade, att hon var ledsen, att Gaetano hunnit till sitt tolfte år, utan att någon af hans egna frågat efter honom. Men hon hade ej vetat, att det fanns någon af den andra grenen i lifvet. Hur hade hon då fått veta det nu? Jo, Luca hade läst namnet i en tidning.