Det hade stått bland dem, som fått premium. Det var nu ett halft år sedan, men det var en långresa till Palermo. Hon hade måst spara och spara för att få respengar. Hon hade ej kunnat komma förr. Men fara dit och se honom måste hon. Santissima madre, hon hade blifvit så glad! Det var hon, donna Elisa, som var en Alagona. Hennes man, som var död, hade varit en Antonelli. Det fanns ännu en Alagona, det var hennes bror. Han bodde också i Diamante. Men Gaetano visste väl ej hvar Diamante låg. Gossen drog hufvudet bakåt. Nej, det kunde hon nog tro, och hon skrattade.

»Diamante ligger på Monte Chiaro. Vet du hvar Monte Chiaro ligger?»

»Nej.»

Hon drog upp ögonbrynen och såg ut som en skälm.

»Monte Chiaro ligger på Etna, om du nu vet hvar Etna ligger.»

Det kom så bekymradt, som om det vore rent för mycket begärdt, att Gaetano skulle veta något om Etna. Och de skrattade alla tre, både hon och pater Josef och Gaetano.

Hon blef en annan människa, sedan hon fått dem att skratta. »Vill du nu komma och se Diamante och Etna och Monte Chiaro?» frågade hon raskt. »Etna måste du se. Det är det största berg i världen. Etna är en kung, och bergen rundt omkring ligga på knä och våga ej lyfta ögonen upp mot dess ansikte.»

Så började hon berätta allt möjligt om Etna. Hon trodde visst, att det skulle kunna locka honom.

Och det var verkligen så, att Gaetano ej förr tänkt på hvad Etna var för ett berg. Han hade ej besinnat att det hade snö på hjässan, ekskog i skägget, vinlöf kring midjan, och att det stod och trampade i orangeskogar ända till knäna. Och rätt utför det kommo stora, breda, svarta floder frambrytande. De strömmarna voro märkvärdiga: de flöto utan sorl, de böljade utan vind, den sämste simmare kunde komma öfver dem utan bro. Han gissade, att det var lavan hon menade. Och hon blef glad, att han kunde gissa det. Han hade således hufvud. Han var en äkta Alagona.

Och att Etna var så stort! Tänk, att man behöfde tre dagar för att åka rundt om det och tre dagar för att rida upp på toppen och ned igen! Och att där funnos femtio städer utom Diamante och fjorton stora skogar och tvåhundra småberg, som ej voro så små heller, fast Etna var så stort, att de ej märktes mer än en svärm flugor på ett kyrktak. Och att där funnos grottor, som kunde rymma en hel krigshär, och ihåliga gamla träd, där en stor fårahjord kunde finna skydd under ett oväder!

Allt, som var märkvärdigt, tycktes finnas på Etna. Där funnos floder, som man fick akta sig för. Vattnet i dem var så kallt, att man skulle dö, om man drucke däraf. Andra floder funnos, som endast flöto om dagen, och andra, som endast flöto om vintern, och andra gingo nästan ständigt fram djupt under jorden.