Blå blommor
Blå blommor
Bokutgåva
Aktiebolaget Ljus, Stockholm 1907.
Epub-version
Skapad 2014-04-30.
Läs mer
Här kan du läsa verket på Litteraturbanken.
Mer om och av Hjalmar Bergman kan du läsa
här.
Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank
BLOMMOR
— — — GAF MIG FEBER
I.
Lostman var döende.
I och för sig var detta hvarken så anmärkningsvärdt eller så värst sorgligt. Lostman var gammal och sjuklig, Lostman hade rättighet att dö. Och det var föga troligt, att någon skulle sörja honom.
Men det var förargligt att Lostman skulle dö just nu. Döende fordra så mycken hänsyn. Och när de väl dött fordra de dödsattest och begrafning och en hel del annat, som icke alltid är så lätt att anskaffa. Just nu ställde det sig till och med mycket svårt. Och den allmänna meningen var, att Lostman gärna kunde ha väntat litet.
Själf var han emellertid af annan åsikt. Han hade börjat det svåra afslutningsarbetet och ville icke börja det om igen. Nu skulle det vara slut. Och var tiden icke väl vald, så var det icke hans fel utan deras. De hade släpat honom upp till kvarnen, de hade glömt att täppa till alla draghål och de hade icke skaffat någon läkare. Ej heller gaf de honom medicin, ingenting. De fingo skylla sig själfva.
Ragnar tyckte, att Lostman hade rätt. Först och främst visste han af erfarenhet, att Lostman alltid hade rätt. Och för det andra var det skamligt att gå omkring och gräla öfver gubben. Och så ville han se honom dö. Han var åtta år och hade ännu icke sett någon död. Men han hade grubblat länge, visst flera år, öfver döden. Och nu skulle han få se.
Han lämnade icke gubbens bädd, han var en trogen vaktare. För öfrigt den ende sjukvaktare, där fanns; de andra hade icke tid. Visserligen satt ju Lostmans hustru hela dagen vid hans hufvudgärd. Men hon såg icke och hörde icke och var dessutom inte riktigt klok. Och när hon icke åt eller drack eller i öfrigt skötte sin kropp, var hon stilla som en sten. Så af henne hade Lostman hvarken glädje eller sorg.
Ragnar skötte således sin gamle vän, och han gjorde sig all upptänklig möda. Han ansåg, att Lostman borde ha allt, hvad han önskade sig. Och detta icke på grund af Lostmans förtjänster i lifvet, utan därför att han skulle dö, att han hade så få dagar kvar. Det var Ragnars orubbliga mening, och ingen vågade bestrida den, ingen lade hinder i vägen. Endast Lostman själf som aldrig önskade sig något.
Han ville vara i fred, det var hvad han ville.
Ragnar gissade, han gissade och gissade; men då alla hans gissningar slogo fel, blef han tyst och förstämd och litet stött. Han satt på sängkanten och stirrade på den sjukes ansikte, på huden, som var svartporig, brun och stel och glänste af svett.
1 comment