Och gubben vred sig, slog med armarna, spände sig stel och gapade efter luft. Så kom hostan.

»Dör han mamma? Dör han?» hviskade gossen. Han stod nedtryckt under gubbens arm, och hans panna snuddade vid den sjuka kroppen. Ingrid började gråta.

»Jag vill gå min väg. Jag — vill — gå-å-» snyftade hon.

Frida lugnade henne:

»Inte dör han nu, inte. Han vill ha luft.»

Hon gick och öppnade dörren.

»Där är ju Bengt. Hvar är Sven?»

»Han kommer. — Hvad har ni för er?

»Å det är Lostman. Jag tror det lider mot slutet.».

»Så.» — Bengt steg in.

»Goddag, Lostman.»

Gubbens ögon snurrade rundt; hostan hade gjort honom yr i hufvudet. Han hörde icke orden men kände rösten och svarade kort och häftigt.

»Bra!»

Bengt smålog och såg sig omkring; när han fick sikte på Ingrid, smålog han ännu en gång.

»Jag tror du gråter? Ja kvinnor är känsliga, unga kvinnor. — Hur är det med dig, Frida? Gråter du också?»

Nej, Frida grät icke. Man kan vara känslig ändå. Och föröfrigt borde Ingrid verkligen skynda sig med påklädningen. Eller tänkte hon gå omkring naken, när Sven kom?

»Hvarför skulle hon inte göra det? Om hon vill och han vill? I själfva verket är det, hvad alla älskande vill: vara nakna inför hvarandra. Och det är icke någon ond och neslig drift, som du tror. Det är nästan det enda vackra och sanna som finns hos älskande. Till en början, åtminstone.»

Frida bara bad att få gå sin väg. Och gick. Äfven Ingrid ville gå sin väg för att sålunda visa sitt ogillande af Bengts åsikter. Men hon dröjde och såg frågande och bedjande på honom.

»Ja, jag har talat med Sven.»

»Om — om mig?»

»Nej, inte om dig. Du kan gärna gå och klä på dig.

— Stäng dörren efter dig; det har fruntimmer så svårt att lära.»

Ingrid gick och stängde dörren efter sig. Bengt smålog och Ragnar fann tillfället ypperligt att göra en ganska viktig fråga.

»Pappa du, är det sant, att du blir rädd om jag tittar på dig — riktigt? Du förstår om jag tittar så där särskildt, säg?

— För det har mamma sagt», förklarade han.

»Har hon. Ja det kan ju hända.

— Men du vågar ju aldrig se på mig — riktigt? Eller hur?»

Nej det vågade inte Ragnar.

»Ja då så. — Gå nu din väg!

— Lostman sköter jag själf på en stund. Adjö.»

Och så var Bengt ensam med Lostman och med Lostmans hustru. Han tog den trebenta stolen, den enda, och satte sig hos den sjuke.

»Ja så skulle vi talas vid då, Lostman.

— Du hör väl, hva jag säger?»

Den sjukes händer kramade och kramade; han kastade på kroppen och lyckades komma upp på armbågarna; och med ett nytt kast låg han på vänster sida med ryggen vänd åt Bengt.

»Hör du bättre på det viset? Det var egendomligt.

— Men lika godt. Jag vill bara fråga dig, om du har talat med någon människa angående branden?

Du ska vara snäll och svara.»

Åter gjorde gubben ett kast med sin eländiga kropp, ett förunderligt kast. Han satte sig upp; skortan gled isär öfver bröst och skuldror och visade hud, på hvilken döden redan börjat fingra.

»Nå Lostman, har du talat med någon?»

»Ja — ja — med dig!»

»Den upplysningen behöfde jag inte. Och så ska du försöka att inte bli häftig. Det är inte nyttigt.

Och jag vill ha svar — förstår du?»

Lostman förstod; hans vrede försvann.