All hans hjälplöshets ångest föll öfver honom. Han sjönk framåt, och hufvudet sviktade svagt, som om det hade suttit på en slapp stålfjäder.

»Bengt lille, Bengt lille», kved han. »Det var ju inte jag som gjorde’t. Det var ju inte jag som tände.»

Bengt blef otålig, men behärskade sig.

»Nej det var inte du som gjorde’t. Det var jag och Sven. Och jag kan inte inse, att jag kunde göra på annat sätt. Det kan jag inte.

Du fick ju förrästen också godt af det. Eller hade åtminstone fått, om inte sjukdomen kommit. Besvärligt nog.

Nå nu är det i alla fall inte fråga om det. Jag vill veta, om du har talat om någonting, och i så fall, hvad du har talat om. Jag vill veta, om länsman har någonting att stödja sig på. Det är mycket viktigt för mig att veta det. Förstår du?»

Dagens hetta hade börjat. Solen brände kvarnkammarens tak och väggar. Och ute-luften, som värmts och stilla flöt kring huset, vågade sig icke in. Sjukdunstarna svällde och fyllde rummet; de klibbade vid väggarna, de svepte sig kring mannen, kring honom, som vakade öfver den sjuke. De klibbade vid hans hals, vid hans panna, vid hans läppar; de smögo sig in i hans skägg och i hans hår. De flöto in i näsa och mun.

»Lostman, svara nu! Här står jag inte ut längre.»

Han viftade med näsduken framför ansiktet.

»Är du rädd? Hva är du rädd för? Du kan väl förstå att jag inte vill göra dig något illa. Du är ju slut. Hva skulle jag göra dig?

Men jag vill veta; jag måste veta. Jag vågar för mycket annars, det blir naturligtvis att svära sig fri. Och då vill jag ha ryggen klar.

Nå Lostman!»

Men gubben var inte rädd längre. Bengts ord hade ställt inför honom det enda, stora, oundvikliga, det enda, som betydde något. Att han skulle dö. Det gjorde honom lugn, det gjorde honom oåtkomlig. Han föll tillbaka på rygg; ett ögonblick låg han stilla, uttröttad. Så knäppte han mödosamt händerna, läpparna darrade och skildes till ett ord eller till ett leende; ett mörkt skum sipprade fram i mungiporna.

Bengt förstod.

»Ja du är räddad», sade han. Intet ondt i det. Det är inte så farligt för mig heller. Jag har i värsta fall en utväg.