Jag låter Sven stå för det. Har man sett någon af oss, så är det honom. Och han vågar ingenting säga — ingenting säga, nej. Ingenting. Om mig.

Och neka vågar han icke.

Och så är han ensam. —»

Han stirrade framför sig; han hade glömt den dåliga luften och viftade icke längre med näsduken.

Så svalde han och tog om de sista orden.

»Han är ensam, mer ensam än jag. Jag ville gärna rädda mig själf och gossen. Resten bryr jag mig inte om. Men mig själf och gossen. Det skulle jag vilja. Eller hur?»

Plötsligt högg han gubben i armen och tryckte hårdt.

»Tala nu din gamla best!»

Men lika hastigt släppte han sitt tag. Han reste sig långsamt och gick mot dörren. I dörren stod Ragnar.

»Pappa?

Pappa, får jag komma nu?»

»Ja.»

»Pappa, är det sant att Lostman kan sätta pappa på häktet, när han vill? För det sa han. Inte är det sant?»

»Nej det är icke sant.»

»Ser Lostman det!»

Bengt svängde om; han gick förbi sängen bort till gumman, den döfva och blinda, som satt dold bakom sänggafveln. Hon kände, att han var där, och sköt ihop skuldrorna, så att ryggen blef kullrig, sträckte fram hufvudet och murrade.

Han gned henne öfver ryggen.

»Tänk, det här tycker hon om», skrattade han.

»Pappa, Sven vill inte plocka blommorna åt mig. För han är rädd att väta ned sig.»

»Sven är förståndig; Sven har nya skor.»

»Ja men det har inte jag.»

»Du ska få.»

»Har pappa pengar då? Tänk! Ja men jag skulle ge blommorna åt Lostman. De är så vackra så. Men Lostman vill rakt inte ha dem.» »Nå då så.»

»Ja men jag tror nog, han vill ändå.»

»Puh, här kan jag inte vara längre.» Han gaf gumman en afskedsdunk och skyndade ut.

»Sven!» ropade han. »Har du sett till fruntimmerna?»

Sven kom just från fruntimmerna. Han hade hjälpt Ingrid att skaka en duk. Och var varm. Bengt tog honom i skuldrorna och såg honom in i ögonen. Sven måste skratta, och slutligen skrattade äfven Bengt. Men plötsligt släppte han sitt tag, strök med händerna öfver ansiktet, nästan strök bort sitt skratt.

»Vi ha just icke skäl att skratta. Jag tror gamle Lostman skvallrat.»

»Om? — » Sven slutade att skratta.

»Ja, jag tror.» Och Bengt sträckte på sig och gäspade vidöppet.

»Jag mår illa; jag är visst hungrig. Måntro vi fa äta snart?»

Ragnar satt framåtböjd på den trebenta stolen och höll sig fast vid sängkanten. Han var rädd, att någon skulle vilja slita honom därifrån. Han darrade på rösten.

»Lostman, hör han?

» — Nu ska jag berätta om de blå blommorna.»

________

II.

Ingrid bar ut soppan. Skålens handtag voro icke riktigt pålitliga, och Ingrid bar med mycken försiktighet och suckade af lättnad, när hon lyckligt bragt den på bordet.

»Att du bär så slarfvigt!» klagade Frida. »Det kunde ha gått illa.»

Ingrid häpnade inför en sa orättvis beskyllning men låtsades inte ha hört.

»Ska jag slå upp?»

Frida stack skeden i skålen och smakade.

»Att den inte är varm!»

»Att du sticker din slef i skålen!» härmade Bengt.

Frida förargades: Ingrid gaf soppa åt Bengt, åt Frida, åt Sven.