Sven lindrade, om inte Ingrid själf skulle ha soppa. Men Ingrid tyckte det var för varmt, hon orkade inte äta. Frida förmodade att hon steg upp för sent om morgnarna, då mister man matlusten. Bengt ansåg att man kunde ligga hela dagen och likväl äta. Och så sockrade han på soppan. Sven pepprade. Hvarför han gjorde det, kunde Ingrid inte begripa. Men det begrep Frida och skulle själf ha pepprat, ifall hon hade tyckt om peppar. Bengt gnuggade händerna.

»Jag tycker om socker, jag», afslöt han samtalet. Och sockrade på nytt.

Solen gassade.

Samtliga med undantag af Ingrid åt hvar sina två fat soppa, och de funno sysselsättningen så angenäm, att de läto den tysta munnen. Ingrid satt tillbakalutad och vägde på stolen. Hon hade heller icke lust att prata. Hon tänkte. Ja egentligen tänkte hon inte heller. Hon stirrade. Upp i sommarluften; det far gnistor i sommarluft, fullt med små gnistor, som ha så brådt, som dansa. Solen tänder dem. Solen sätter eld i luften, gör den till ett fyrverkeri, ett tyst fyrverkeri.

Ingrid undrade, om Sven kunde se gnistorna? Sven höll för tillfället på med att äta, men han brukade se gnistor, ifall han stirrat en stund i luften.

Bengt slamrade med skeden.

»Hva får vi nu? Fisk förstås!»

Ja. Att inte Bengt tyckte om fisk! Nu kunde Ingrid byta om fat. Och vara försiktig, när hon tog upp fisken, den hade visst kokt lite länge. Sven erbjöd sin hjälp men fick afslag. Ingrid dukade bort och dukade fram. Sen gick hon bort till forsen.

»Där stå Ragnars blommor», sade hon och pekade. »Jag tror jag hoppar i?»

Sven tog henne om lifvet.

»Det låter du bli.»

Frida tyckte inte om dumt skämt; föröfrigt trodde hon icke att man skulle kunna drunkna där. I den stora forsen kunde man drunkna men icke i den här. Den här var endast en liten gren af den stora. Och därtill var den uppdämd; för att icke dra vatten från kvarnen. Kvarnen fanns visserligen icke mer; men dammen fanns, och vattnet flöt ganska stillsamt och beskedligt öfver dess trä och sten, fräste litet i fallet, flöt en half meter under kvarnkammarens stentrapp och delade sig kring en liten ö, en sten, som samlat jord på sin hjässa. Och som en fjäder på jordhatten sviktade vackra blå blommor.

Ragnars blommor.

»Att ni inte sätter er så man kan få äta!»

Sven ville stå länge ännu, men flickan gjorde sig lös. Bengt lade för sig betydligt af fisken, som han icke tyckte om, och rörde med gaffeln bland bitarna.

»Det här är ju soppa, det här också.

Hvarför lät du dem inte stå, som de stod? Så hade jag åtminstone haft någonting att se på.»

»Du kan väl se på dem nu också.»

»Nej, hvar för sig gör de mig inget nöje.