De hade önskat, att han skulle ha tagit magistergraden för att sedan läsa sig fram till licentiat och filosofie doktor. Han hade också legat fem år i Uppsala och läst på kandidatexamen, och på sjätte året skulle han ha blivit färdig magister, men just då hade han kastat om och i stället tagit prästexamen. Föräldrarna voro förmögna och litet ärelystna. De tyckte inte om, att sonen valde en så anspråkslös bana. Även sedan han hade blivit präst, hade de tiggt och bett, att han skulle fortsätta i Uppsala, men till dem hade han sagt nej. Nu förstod ju Charlotte Löwensköld, att om han bara hade en högre examen, så skulle han ha bättre utsikter till befordran, och hon skickade honom tillbaka till Uppsala. Och som han var den värsta plugghäst man kunde tänka sig, så hade hon honom färdig på fyra år. Då hade han både avlagt licentiatexamen och blivit promoverad till filosofie doktor.

Men vart i all världen har Schagerström ...

Se, Charlotte Löwensköld hade räknat ut, att bara fästmannen hade blivit promoverad, skulle han kunna söka befattning som lektor vid ett gymnasium och få så pass hög lön, att de kunde gifta sig. Om han nödvändigt ville bli präst, så kunde han om några år få befordran till något stort pastorat, för så var det ju brukligt. Den vägen hade prosten i Korskyrka gått och många med honom. Men härvidlag gick det inte så, som hon hade beräknat, för fästmannen ville prompt bli präst med detsamma och gå den vanliga prästvägen. Och därav kom det sig, att han vände tillbaka än en gång till Korskyrka som pastorsadjunkt. Och så filosofie doktor han var, hade han inte så pass stor lön som en stalldräng.

Ja, men Schagerström ...

Ni förstår ju, att Charlotte Löwensköld, som redan hade gått och väntat i fem år, inte kunde låta sig nöja med detta. Hon var ändå glad åt att fästmannen hade blivit skickad till Korskyrka. Han bodde i prostgården, så att hon råkade honom var dag, och hon trodde nog, att hon skulle kunna lirka med honom, tills hon fick honom till lektor, liksom hon hade fått honom till doktor.

Men vi får ju inte höra något om Schagerström!

Ja se, varken Charlotte Löwensköld eller fästmannen hade det allra minsta att göra med Schagerström. Han var av ett helt annat slags folk. Han var son till en hög ämbetsman i Stockholm, var rik själv och hade blivit gift med en brukspatronsdotter från Värmland, som var arvinge till så många bruk och gruvfält, att hemgiften kunde beräknas uppgå till ett par miljoner. Till en början hade Schagerström varit bosatt i Stockholm och bara under sommarmånaderna vistats på något av Värmlandsbruken, men då hustrun efter ett par år dog i barnsäng, hade han flyttat ner till Stora Sjötorp i Korskyrka. Han sörjde och saknade och kunde inte stå ut med att bo någonstans, där hustrun hade levat. Schagerström var nästan aldrig ute på bjudningar, men för att få tiden att gå tog han sig för att övervaka förvaltningen av de många bruken, och Stora Sjötorp byggde han om och förskönade, så att det blev det ståtligaste stället i Korskyrka. Så ensam han var, höll han sig med många tjänare och levde som en grand-seigneur. Och Charlotte Löwensköld visste, att det var likaså troligt, att hon skulle ta ner sjustjärnorna och sätta dem i sin brudkrona, som att hon skulle bli gift med Schagerström.

Se, Charlotte Löwensköld, hon var av den sortens människor, som alltid säga vad som faller dem in. Och en gång, när det var bjudning i prostgården och många främmande voro församlade där, föll det sig så, att Schagerström for förbi i sin stora öppna landå med präktigt svart fyrspann och galonerad betjänt på bocken bredvid kusken. Och naturligtvis rusade alla fram till fönsterna och följde Schagerström med ögonen, så länge man kunde se en skymt av honom. Men när han hade försvunnit ur sikte, då vände sig Charlotte Löwensköld till sin fästman, som stod längre inåt rummet, och ropade så högt, att alla människor hörde det: »Det säger jag dig, Karl- Artur, att nog tycker jag om dig, men friar Schagerström, så tar jag honom.»

Alla gästerna visste ju, att hon inte kunde få Schagerström, så att de började storskratta. Och fästmannen skrattade med, för han förstod ju, att hon sade detta, bara för att de främmande skulle få litet roligt. Själv såg hon ut, som om hon skulle ha blivit alldeles bestört över det, som hade råkat halka över hennes läppar, men det var nog inte så alldeles säkert, att hon inte hade en liten tanke bakom orden. Hon ville kanske skrämma litet på den kära Karl-Artur och få honom att tänka på lektoratet.

Nå, Schagerström, han var ju alltjämt försänkt i sin sorg och hade inte en tanke på giftermål. Men alltsom han kom ut i affärslivet, fick han vänner och bekanta, och de började snart nog uppmana honom att gifta om sig. Han undskyllde sig med att han var så mjältsjuk och tråkig, att ingen ville ha honom, och hörde inte på några försäkringar om motsatsen.