Men en gång kom saken på tal vid en stor bolagsmiddag, där Schagerström hade ansett sig tvungen att närvara, och då han svarade på det vanliga sättet, berättade en av hans grannar från Korskyrka om den unga flickan, som hade sagt, att hon skulle låta fästmannen löpa, om bara Schagerström friade. Det var en mycket glad middag, man skrattade gott åt historien och behandlade den som ett lustigt skämt, alldeles som i prostgården.

För att säga sanningen, hade Schagerström många gånger funnit, att det var svårt att reda sig utan en hustru, men han älskade ännu den döda, och blotta tanken på att sätta någon i hennes ställe fyllde honom med vedervilja.

Hitintills hade han alltid tänkt sig ett äktenskap med en jämlike, men sedan han hade hört historien om Charlotte Löwensköld, slogo hans tankar in på en ny väg. Om han till exempel inginge ett förståndsäktenskap, om han gifte sig med en enkel person, som varken kunde eftersträva den förra hustruns plats i hans hjärta eller den höga sociala ställning, som hon hade intagit genom rikedom och släktförbindelser, då tycktes honom ett nytt äktenskap mycket mer genomförbart. Det skulle inte längre vara en förolämpning mot den hädangångna.

Nästa söndag for Schagerström till kyrkan och tittade på den unga flickan, som satt bredvid prostinnan i prostgårdsbänken. Hon var anspråkslöst och enkelt klädd och tog sig ingenting ut. Men detta var intet hinder. Tvärtom. Om hon hade varit en lysande skönhet, skulle han inte ha tänkt på att välja henne till hustru. Den döda skulle inte behöva tro, att denna nya på något vis kunde ersätta henne.

Medan Schagerström satt och såg på Charlotte Löwensköld, började han undra hur hon skulle bete sig, ifall han verkligen fore till prostgården och frågade henne om hon ville bli fru på Stora Sjötorp. Hon hade ju aldrig kunnat vänta sig, att han skulle fria till henne, men just därför skulle det roa honom att se vilken min hon skulle anta, om han gjorde allvar av saken.

När han for hem ifrån kyrkan, undrade han hur Charlotte Löwensköld skulle ta sig ut, ifall hon bleve dyrbart och vackert klädd. Helt plötsligt kom han på sig med att det hade smugit sig in något lockande i tanken på det andra giftermålet. Detta, att så oförväntat komma med lyckan till en fattig flicka, som ingenting kunde vänta sig av livet, hade något romantiskt över sig, som ingalunda misshagade honom. I samma ögonblick, som Schagerström märkte detta, upphörde han emellertid att tänka på saken. Han visade den ifrån sig som en frestelse. Han hade alltid föreställt sig, att hans hustru endast hade lämnat honom för en kort tid. Han ville vara henne trogen, intill dess att de återförenades.

Nästa natt såg Schagerström sin döda hustru i drömmen, och han vaknade, uppfylld av all sin gamla ömhet. De farhågor, som hade uppstigit hos honom på hemvägen från kyrkan, syntes honom överflödiga. Hans kärlek levde, det var ingen fara för att den enkla unga flicka, som han tänkte göra till sin hustru, skulle kunna utplåna den avlidnas bild ur hans själ. Han behövde i sitt hem en duglig och klok kamrat till sällskap och trevnad. En lejd husföreståndarinna, som passade för uppdraget, hade han inte kunnat finna och inte heller någon släkting. Han såg ingen annan utväg än att gifta sig.

Han for hemifrån samma dag i stor gala och tog vägen till prostgården. Han hade levat så instängd under de gångna åren, att han inte ens hade avlagt visit där, och det blev ingen liten uppståndelse, då den stora landån med det svarta spannet svängde in genom grinden. Han blev emellertid införd i stora salongen i övervåningen, och där satt han en stund och språkade med prosten och prostinnan.

Charlotte Löwensköld hade smugit sig undan på sitt rum, men om en stund kom prostinnan själv och bad henne, att hon skulle gå in i salongen och hålla sällskap. Brukspatron Schagerström hade ju kommit, och det blev långsamt för honom att bara prata med de två gamla.

Prostinnan var litet echaufferad och högtidlig på samma gång. Charlotte Löwensköld såg stort på henne, men hon gjorde inga frågor. Hon knöt av sig förklädet, doppade fingrarna i tvättfatet, slätade till håret och satte på sig en ren halskrage. Därpå följde hon efter prostinnan, men just som hon skulle gå ut ur rummet, vände hon om och knöt åter på sig det stora förklädet.

Knappt var hon inkommen i salongen och hade hälsat på Schagerström, förrän hon ombads att sitta ner, varpå prosten höll ett litet tal till henne. Han brukade många ord och utbredde sig över den glädje och trevnad, som hon hade fört med sig till prostgården. Hon hade varit som en öm dotter både för honom och hans hustru, och de ville bra ogärna mista henne. Men då nu en sådan man som brukspatron Gustav Schagerström kom och begärde henne till hustru, finge de inte tänka på sig själva, utan måste råda henne att säga ja till ett anbud, som var så mycket bättre än allt, vad hon kunde ha väntat sig.

Prosten påminde henne inte med ett ord om att hon redan var förlovad med pastorsadjunkten.