Den var inte som en skiva den kvällen, utan den rullade upp på himlen så trind som en boll, och ett kvickhuvud påstod, att den hade svällt upp av förvåning över att se så många ståtliga löjtnanter och så många sköna unga tärnor stå och stirra ner i älvvattnet så dystra, som om de ginge med självmordstankar.

Halva Karlstad stod utanför trädgårdsstaketet för att se på ståten. De sågo ungdomarna driva omkring därinnanför slappa och liknöjda, och de sade, att detta var det sämsta bröllop, som de någonsin hade skådat.

Värmlands regementes musikkår gjorde sitt bästa. Men som överstinnan hade förbjudit att spela dansmusik, ty i annat fall trodde hon inte, att hon kunde hålla styr på ungdomen, så fanns det inte så värst många nummer på programmet, utan samma stycken måste spelas om och om igen.

Det vore inte rätt att säga, att timmarna släpade sig fram. Nej, tiden stod stilla. Minutvisarna på alla klockor rörde sig i samma långsamma takt som timvisarna.

På älven utanför det Ekenstedtska huset lågo ett par stora Klarälvspråmar, och på en av pråmarna satt en musikälskande sjöman och spelade bondpolska på en gnällig, hemgjord fiol.

Men alla de stackars människorna, som gingo och plågades i Ekenstedtska trädgården, de lystrade till, ty detta var i alla fall dansmusik, och i all hast smögo de ut genom trädgårdsporten, och i nästa ögonblick såg man dem svänga om i bondpolska på den tjäriga bottnen av en Klarälvspråm.

Överstinnan lade snart märke till flykten och till dansen, och hon förstod ju, att det inte gick an att låta de finaste flickorna i Karlstad dansa på en smutsig lastpråm. Hon skickade genast bud till ungdomen, att den skulle komma in tillbaka. Men så överstinna hon var, så gjorde inte ens den yngste underlöjtnanten min av att lyda order.

Då gav överstinnan spelet förlorat. Nu hade hon gjort så mycket för att gå Karl-Artur till mötes, som väl kunde begäras. Nu fick hon lov att rädda det Ekenstedtska husets anseende. Hon lät befalla regementsmusiken upp i stora salongen, och hon lät den spela upp till angläs.

Strax därefter hörde hon, att de danslystna kommo stormande uppför trapporna, och nu blev det dans. Det blev en bal, vars make man sällan hade skådat. Alla dessa, som hade gått och väntat och längtat, sökte ta igen den förlorade tiden. De snurrade och svävade och sparkade och piruetterade. Det fanns ingen trött eller ohågad. Det fanns ingen så ful och tråkig flicka, att hon fick sitta ouppbjuden.

De gamla kunde inte hallå sig stilla, de heller, och det värsta var, att självaste överstinnan — ja, tänk det, överstinnan, som hade slutat upp att dansa och spela kort och som hade burit upp på vinden alla världsliga böcker, — hon kunde inte sitta stilla, hon heller. Hon svävade fram lätt och yr i dansen och såg likaså ung, nej, yngre ut än dottern, som hade stått brud samma dag. Karlstadsborna blevo riktigt lyckliga över att de hade fått tillbaka sin glada, sin charmanta, sin älskade överstinna.

Och glädjen stod högt i tak, och natten hade blivit ljuvlig och dejelig, och älven glittrade av månsken, och allting var, som det skulle vara.

Bästa beviset på hur stark glädjens smitta gick igenom rummen var väl, att Karl-Artur blev medryckt, han också. På en gång kunde han inte alls förstå, att det var något ont och syndfullt i att röra sig i takt efter musik tillsammans med andra unga och sorglösa människor. Det var så naturligt, att ungdom, hälsa och lycka togo sig ett sådant uttryck. Om han som annars hade känt det som en synd, skulle han inte ha dansat. Men i kväll föreföll honom alltsammans så barnsligt lustigt och oskyldigt.

Men just då Karl-Artur som bäst figurerade i angläsen, kom han att kasta ögonen bortåt den öppna salongsdörren, och i dörröppningen såg han ett blekt ansikte, omgivet av svart hår och skägg, med ett par stora, milda ögon, som stirrade på honom i smärtsam undran.

Han stannade mitt i dansen. Först trodde han sig se en syn, men snart kände han igen sin vän Pontus Friman, som hade lovat komma och hälsa på honom, när han for igenom Karlstad, och hade råkat anlända just denna kväll.

Karl-Artur tog inte ett steg mer till dans, utan skyndade bort till den nykomne, och denne drog honom utan ett ord med sig nedför trappan ut i det fria.

Frieriet.

Schagerström hade friat! Rike Schagerström på Stora Sjötorp.

Nej, är det möjligt, att Schagerström hade friat?

Jo, det är minsann riktigt säkert, att Schagerström hade friat.

Men hur i all världen kom det sig, att Schagerström friade?

Jo, se saken var den, att i Korskyrka prostgård fanns det en ung flicka, som hette Charlotte Löwensköld. Hon var litet släkt med prosten, och hon tjänstgjorde som sällskap åt prostinnan, och hon var förlovad med pastorsadjunkten.

Men vad hade hon då att göra med Schagerström?

Jo, Charlotte Löwensköld var rask och munter och frispråkig, och i samma ögonblick, som hon satte sin fot inom dörren i prostgården, gick det som en frisk fläkt genom hela huset. Prosten och prostinnan voro gamla, och de hade gått där som skuggor av sig själva, men hon satte nytt liv i dem. Och adjunkten var smal som en tråd och så from, att han varken tordes äta eller dricka. Han hade ämbetsgöromål dagen i ända, och om natten låg han på knä framför sin säng och grät över sina synder. Han höll på att gå alldeles förlorad, men Charlotte Löwensköld hindrade honom från att helt och hållet förstöra sig.

Men vad har nu allt det där att ...

Ni skall veta, att för fem år sen, då adjunkten första gången kom till Korskyrka prostgård, var han alldeles nyss prästvigd och obekant med allt, som hörde till yrket, och att det var Charlotte Löwensköld, som hjälpte honom till rätta. Hon hade levat i prästhus i all sin dar, så att hon var väl hemma i allt hithörande, och nu lärde hon honom både hur han skulle döpa barn och föra ordet vid kyrkostämma. Under tiden förälskade de sig i varandra, och nu hade de varit förlovade i hela fem år.

Men på det här sättet kommer vi ju alldeles bort från Schagerström ...

Det, som var det mest utmärkande för Charlotte Löwensköld, det var, att hon hade en så ovanlig förmåga att ställa och ordna för andra. Och hon hade knappast blivit förlovad med pastorsadjunkten, förrän hon listade ut, att hans föräldrar inte voro nöjda med att han hade blivit präst.