Både han och prostinnan hade länge varit emot förbindelsen och hjärtligt önskat, att den skulle bli bruten. En fattig flicka som Charlotte Löwensköld kunde ju inte hålla fast vid en man, som absolut nekade att skaffa sig ett anständigt levebröd.

Charlotte Löwensköld hade hört på utan att göra en rörelse, och som prosten ville ge henne tid att forma ett passande svar, så tillfogade han en ståtlig harang om Schagerström, om hans präktiga egendomar, om hans duglighet, om hans allvarliga levnadssätt och om hans välvilja mot sina underhavande.

Prosten hade hört så mycket gott om honom, att han, fastän det var första gången brukspatron Schagerström visade sig i prostgården, redan betraktade honom som en vän och var glad att få lägga sin unga släktings öde i hans händer.

Schagerström satt hela tiden och gav akt på Charlotte Löwensköld för att se vilken verkan hans frieri skulle göra på henne. Han märkte, att hon rätade upp ryggen och kastade tillbaka huvudet. Därpå steg färgen på kinderna, och ögonen mörknade och blevo djupt mörkblå. Så drogs överläppen upp till ett litet spotskt leende.

Schagerström blev helt bestört. Charlotte Löwensköld, sådan han nu såg henne, var ju en skönhet, och därtill en skönhet, som varken föreföll ödmjuk eller anspråkslös.

Hans anbud hade synbarligen gjort ett starkt intryck, men om hon var nöjd eller missnöjd, det vågade han inte avgöra.

Han behövde inte länge sväva i okunnighet. Så snart prosten hade slutat, tog Charlotte Löwensköld till orda.

»Jag undrar om inte brukspatron Schagerström har hört, att jag är förlovad», sade hon.

»Jo, naturligtvis», sade Schagerström, och mer hann han inte säga, förrän Charlotte Löwensköld fortsatte.

»Hur kan då brukspatron Schagerström understå sig att komma och fria till mig?»

Just detta sade hon. Hon begagnade sådana ord som »understå sig», fastän hon talade till den rikaste mannen i Korskyrka. Hon hade glömt, att hon var en fattig sällskapsdam, och kände sig som en anrik och stolt fröken Löwensköld.

Prosten och prostinnan höllo visst på att trilla av stolarna av häpnad, och Schagerström såg också ganska överraskad ut, men han var en man av värld, och som sådan visste han att skicka sig i brydsamma situationer.

Han steg fram till Charlotte Löwensköld, tog hennes ena hand mellan båda sina och tryckte den varmt.

»Min kära fröken Löwensköld», sade han, »detta svar förökar den sympati, som jag känner för frökens person.»

Han bugade sig för prosten och prostinnan och hindrade dem med en åtbörd både från att säga något och från att följa honom till vagnen. Såväl de som Charlotte Löwensköld förundrade sig över den värdighet, som låg över den avskedade friaren, då han avlägsnade sig ur rummet.

Önskningar.

Inte kan det väl ha något att betyda, att en människa sitter och önskar.

Om hon inte lägger två strån i kors för att närma sig den hon längtar efter, utan bara sitter stilla och önskar. Det kan väl inte göra något.

När den människan vet, att hon är obetydlig och ful och fattig, och förstår, att den, som hon gärna vill vinna, inte har en tanke åt hennes håll, då kan hon väl få roa sig med sina önskningar, så mycket som hon har lust.

Om hon till på köpet är gift och är en hederlig hustru och har en liten dragning åt pietismen och inte av något i världen skulle kunna lockas till något orätt, så kan det väl inte inverka det bittersta, att hon sitter och önskar.

När hon till yttermera visso är gammal, hela trettiotvå år, och han, som hon tänker på, inte är mera än tjugonio, och när hon är tafatt och blyg och inte har någon förmåga att göra sig gällande i sällskapslivet, och när hon är hustru åt organisten, så kan hon väl gärna sitta och önska från morgon till kväll. Det kan väl inte vara någon synd, och det kan inte leda till något.

Om hon än tycker, att andras önskningar äro som lätta vårvindar, medan hennes äro som tunga, mäktiga orkaner, som kunna flytta berg och välta jorden ur sin bana, så vet hon ju, att detta bara är inbillningar. I verkligheten förmå de ingenting varken nu eller i framtiden.

Hon får vara nöjd med att hon bor i kyrkbyn, alldeles invid vägen, att hon får se honom gå förbi hennes fönster nästan var dag, att hon får höra honom predika var söndag och att hon ibland blir bjuden till prostgården och får vara i samma rum som han, fastän hon är så blyg, att hon inte kan förmå sig att säga ett ord till honom.

Märkvärdigt nog, finns det ett litet samband mellan henne och honom. Han kanske inte en gång har reda på det, och hon har inte kommit sig för att tala om det, men det finns där i alla fall.

Hennes mor var ju den Malvina Spaak, som en gång var hushållerska på Hedeby hos baron Löwenskölds, hans morföräldrar. När modern var så där en trettiofem år gammal, hade hon gift sig med en fattig lantbrukare, och hon hade sedan trälat med vävar och sysslor i eget hem liksom förut i andras. Men hon hade alltid stått i förbindelse med Löwensköldarna, de hade kommit och hälsat på hos henne, och hon hade gjort långa besök på Hedeby för att hjälpa till med höst-bak och vår-stök, och detta hade gett litet glans åt tillvaron. För sin lilla dotter hade hon jämt och samt berättat om den tid, då hon tjänade på Hedeby, om den döde generalen, som hade gått där och spökat, och om unge baron Adrian, som hade velat förhjälpa stamfadern till ro i graven.

Dottern hade förstått, att modern hade varit förälskad i unge baron Adrian. Det märktes bara på det sätt, varpå hon omtalade honom. Så mild, som han hade varit, och så vacker! Och ett sådant drömmande uttryck, som han hade haft i sina ögon, och ett sådant obeskrivligt behag i varje hans minsta rörelse!

När modern hade beskrivit honom, hade dottern sagt till sig själv, att hon överdrev. En ung man, sådan som den hon skildrade, fanns inte i denna världen.

I alla fall hade hon fått se honom. Kort efter det att hon hade blivit gift med organisten och flyttat till Korskyrka, hade hon en söndag fått se honom stiga upp i predikstolen. Han var ingen baron, bara en pastor Ekenstedt, men han var en systerson till den baron Adrian, som Malvina Spaak hade tyckt om, och han var likaså vacker och gossaktigt vek och likaså smärt och fin. Hon kände igen de stora dröm-ögonen, som modern hade talat om, och det milda leendet.

När hon såg honom, tyckte hon, att det var hon, som hade önskat dit honom. Hon hade alltid velat se en man, som passade till moderns beskrivning, och nu såg hon honom. Hon visste ju, att önskningar inte ha någon makt, men hon tyckte i alla fall, att det var besynnerligt, att han hade kommit.

Han låtsade inte om henne, och mot slutet av sommaren blev han förlovad med den där uppnosiga Charlotte Löwensköld. Fram på hösten vände han tillbaka till Uppsala för att fortsätta att studera. Hon kunde inte tro annat, än att han för alltid hade försvunnit ur hennes liv. Om hon än önskade det aldrig så mycket, skulle han aldrig komma tillbaka.

Men efter att fem år voro gångna, såg hon honom på nytt en söndag stiga upp i predikstolen. Än en gång tyckte hon, att det var hon, som hade önskat dit honom. Men han gav henne ingen anledning att tänka så.