Han gjorde allt, som stod i hans makt, för att han denna gång skulle bestå i provet.

Hem skrev han de mest förhoppningsfulla brev, och överstinnan svarade i samma anda. Men hon var i alla fall ängslig för honom. Han hade varit ohövlig mot sin egen mor utan att be om förlåtelse, och det kunde nog hända, att han skulle bli straffad.

Inte för att hon begärde straff över sonen. Hon bad till Gud, att han inte skulle lägga märke till den lilla förbrytelsen, utan att allt skulle få vara glömt. Hon sökte förklara för Vår Herre, att alltsammans var hennes fel. »Det var bara jag, som var dum och fåfäng och ville lysa med hans framgångar», sade hon. »Det är inte han, som förtjänar straff, utan jag.»

Men hon fortfor att i vartenda brev efterspana de där orden, som hon saknade. Och när hon inte såg till dem, blev hon alltmer orolig. Hon kände på sig, att det omöjligt kunde gå bra för Karl- Artur i skrivningen, om han inte hade fått hennes förlåtelse.

En vacker dag, när det led mot slutet av terminen, förklarade överstinnan, att hon ville fara till Uppsala och hälsa på sin goda vän Malla Silfverstolpe. De hade råkat samman förra sommaren på Kavlås hos Gyllenhaals och blivit så goda vänner, att den kära Malla hade bett henne komma till Uppsala under vintern och göra bekantskap med hennes litterära vänner.

Hela Karlstad förvånade sig, att överstinnan ville företaga sig en sådan resa mitt i tjällossningen. Man tyckte, att översten borde ha sagt nej, men översten sade ja som vanligt, och överstinnan gav sig av. Hon hade det förskräckligt på vägen, alldeles som Karlstadsborna hade förutsagt. Flera gånger fastnade hennes resvagn i dyn, så att den måste lyftas upp med stänger. En gång var det en av fjädrarna som bröts, och en annan gång gick vagnsstången tvärt av. Men överstinnan kämpade sig framåt. Liten och svag var hon, men tapper och lustig, och gästgivare och hållkarlar, smeder och bönder, som hon råkade utmed Uppsalavägen, voro färdiga att gå i döden för henne. Det var, som om de skulle ha vetat hur nödvändigt det var, att överstinnan kom fram till Uppsala.

Fru Malla Silfverstolpe hade överstinnan naturligtvis underrättat om sin ankomst, men inte Karl- Artur, och hon hade bett fru Silfverstolpe att inte låta honom veta något. Det skulle vara så roligt att få komma och överraska.

När överstinnan hade hunnit så långt som till Enköping, blev det stopp på nytt. Nu hade hon bara några få mil kvar till Uppsala, men en hjulring hade lossnat, och innan den blev fastsatt, kunde hon inte komma ur fläcken. Hon var förfärligt orolig. Hon hade varit på väg aldrig så länge, och den latinska skrivningen kunde äga rum när som helst. Men hon for ju till Uppsala bara därför, att Karl-Artur skulle få tillfälle att be henne om förlåtelse före skrivningen. Hon visste, att om inte detta bleve gjort, så skulle inga kollegier eller föreläsningar hjälpa honom. Han skulle bli kuggad ofelbart, alldeles ofelbart.

Hon kunde inte hålla sig stilla i rummet, som hade upplåtits åt henne på gästgivargården. Hon steg oupphörligen nedför trappan ut på gårdsplanen för att se efter om inte vagnshjulet hade kommit tillbaka från smedjan.

Vid ett av dessa tillfällen såg hon en kärra med en student i sätet bredvid skjutspojken svänga in på gården, och studenten, som sprang ur kärran, det var ju — nej, hon kunde inte tro sina ögon — det var ju Karl-Artur!

Han kom fram till henne, där hon stod. Han slöt henne inte i sina armar, men han grep hennes hand, tryckte den mot sitt bröst, och med sina sköna, drömtunga barnaögon såg han in i hennes.

»Mamma», sade han, »förlåt mig för att jag bar mig så illa åt i vintras, då mamma hade ställt till med kalas för att fira min latinska skrivning!»

Det var nästan för stor lycka för att vara sann.

Överstinnan ryckte lös sin hand, slog armarna om Karl-Artur och kysste honom gång på gång. Hon förstod ingenting, men hon visste, att hon hade fått tillbaka sin son, och hon kände, att detta var det lyckligaste ögonblicket i hennes liv.

Hon drog honom med sig in på gästgivargården, och nu kom förklaringen.

Nej, han hade inte ännu skrivit. Skrivningen skulle äga rum följande dag. Men det oaktat hade han nu varit på väg till Karlstad för att råka henne.

»Du är en galenpanna», sade hon. »Ämnade du resa fram och åter på ett dygn?»

»Nej», sade han, »jag gav allting förlorat, men jag visste, att detta måste göras.