Det tjänade ingenting till att försöka. Jag kunde inte lyckas, förrän jag hade fått din förlåtelse.»

»Men, min gosse, det hade bara behövts det minsta lilla ord i ett brev.»

»Det har legat dunkelt och oklart över mig hela terminen», sade han. »Jag har känt mig ängslig, jag har varit utan tillförsikt, men inte vetat varför. Först i natt gick en klarhet upp för mig. Jag hade sårat det hjärta, som klappar för mig med så mycken ömhet. Jag kände, att jag inte kunde arbeta med framgång, förrän jag hade gjort avbön hos min mor.»

Överstinnan satt vid bordet. Hon lade ena handen över ögonen, som stodo fulla av tårar, och sträckte den andra mot sonen.

»Detta är underbart, Karl-Artur», sade hon, »tala mer!»

»Nåväl», började han, »i samma förstuga som jag bor en annan värmlänning, som heter Pontus Friman. Han är en pietist, han umgås inte med andra studenter, och inte jag heller har haft någon beröring med honom. Men tidigt i morse gick jag in till honom på hans rum och sade honom hur det stod till med mig. ’Jag har den ömmaste mor, som någon kan äga’, sade jag. ’Men jag har sårat henne, och jag har inte bett henne om förlåtelse. Vad skall jag göra?’»

»Och han svarade?»

»Han svarade bara detta: ’Res genast till henne!’ Jag förklarade, att detta var min högsta önskan, men i morgon skulle jag skriva pro exercitio. Mina föräldrar skulle helt säkert ogilla, att jag försummade skrivningen. Men Friman ville ingenting höra. ’Res genast!’ sade han. ’Tänk inte på något annat an att försona dig med din mor! Gud skall hjälpa dig.’»

»Och du for?»

»Ja, mamma, jag for för att kasta mig för dina fötter. Men inte förr satt jag i kärran, än jag fann mig själv oförlåtligt dåraktig. Jag hade den allra starkaste lust att vända om. Jag visste ju, att även om jag dröjde i Uppsala ett par dagar till, så skulle din kärlek tillgiva mig allt, men jag fortsatte ändå. Och Gud hjälpte mig. Jag fann dig här. Jag vet inte hur du har kommit hit, men det måste vara på Hans tillskyndan.»

Tårarna sköljde över ansiktet på både mor och son. Var det inte ett under, som hade skett för deras skull?

De kände, att den milda Försynen vakade över dem. De kände också tydligare än någonsin styrkan av den kärlek, som förenade dem.

En timme sutto de tillsammans på gästgivargården. Sedan sände överstinnan Karl-Artur tillbaka till Uppsala och bad honom hälsa den kära Malla Silfverstolpe, att modern inte skulle komma att besöka henne denna gång.

Se, överstinnan brydde sig inte om att resa till Uppsala. Målet med resan var redan uppnått. Nu visste hon, att Karl-Artur skulle bestå i provet. Hon kunde tryggt vända åter till sitt hem.

III.

Hela Karlstad visste, att överstinnan var religiös. Hon gick i kyrkan var gudstjänst likaså säkert som prästen, och om vardagarna höll hon en liten andaktsstund både morgon och kväll med hela sitt hus.

Hon hade sina fattiga, som hon kom ihåg med gåvor inte bara om julen utan hela året runt. Hon gav middagsmat åt flera behövande skolynglingar, och gummorna på fattighuset brukade hon varje år fägna med stort kaffekalas på Beatadagen.

Men ingen i Karlstad, och överstinnan mindre än någon annan, hade en tanke på att det skulle vara Gud obehagligt, att hon och domprosten och rådmannen och den äldste av kusinerna Stake togo sig en fredlig boston efter familjemiddagarna på söndagarna.