Och lika litet drömde någon om att det skulle vara en synd att unga damer och herrar, som brukade titta in hos överstens, på söndagskvällarna fingo ta sig en liten sväng i stora salongen.

Varken överstinnan eller någon av de andra Karlstadsborna hade hört talas om att det skulle vara fördömligt att servera ett glas gott vin på en festmiddag eller att stämma upp en bordvisa, ofta nog diktad av värdinnan själv, innan det tömdes. Inte heller visste de av, att Vår Herre inte kunde tåla romanläsning eller teaterbesök. Överstinnan tyckte om att anordna sällskapsspektakel och att själv uppträda. Det skulle ha varit en stor försakelse för henne att avstå från det nöjet. Hon var som skapad för scenen, och Karlstadsborna brukade säga, att om fru Torsslow spelade teater bara hälften så bra som överstinnan Ekenstedt, undrade de inte på att stockholmarna voro så betagna i henne.

Men Karl-Artur Ekenstedt hade legat kvar i Uppsala en hel månad efter att han lyckligen hade gått igenom den besvärliga latinska skrivningen, och under tiden hade han varit mycket tillsammans med Pontus Friman. Och Friman var en ivrig och sträng och vältalig anhängare av den pietistiska riktningen, och det var inte utan, att Karl-Artur hade tagit intryck av honom.

Det var alls inte fråga om någon avgörande väckelse eller omvändelse, men så mycket var det i alla fall, att Karl-Artur kände sig orolig över de världsliga nöjen och förströelser, som förekommo i hemmet.

Som man kan förstå, rådde det just då ett obeskrivligt innerligt och förtroligt förhållande mellan mor och son, och Karl-Artur talade helt frimodigt med överstinnan om det, som han fann anstötligt. Och modern gick honom till mötes på allt möjligt sätt. Eftersom han sörjde över att hon spelade kort, så skyllde hon vid nästa släktmiddag på huvudvärk och lät översten intaga hennes plats vid bostonbordet. Ty att domprosten och rådmannen inte skulle få sitt parti som vanligt, det var ju inte att tänka på.

Och eftersom Karl-Artur inte tyckte om, att hon dansade, så avstod hon från det också. När de vanliga ungdomarna tittade in på söndagskvällen, så förklarade hon för dem, att hon var femtio år och att hon kände sig gammal och inte mer ville vara med i dansen. Men när hon såg vilken besviken uppsyn de visade, blev hon rörd och gick och satte sig till flygeln samt spelade dansmusik åt dem ända till midnatt.

Karl-Artur gav henne böcker, som han ville att hon skulle läsa, och hon tog tacksamt emot dem och fann dem ganska vackra och uppbyggliga.

Men inte kunde överstinnan nöja sig med att inte läsa annat än de högtidliga pietistiska böckerna. Hon var en bildad dam och följde med världslitteraturen, och sålunda hände det sig, att Karl-Artur en dag kom på henne med att hon hade Byrons Don Juan liggande under andaktsboken, som hon satt och läste i. Han hade vänt sig bort utan att säga ett ord, och hon blev rörd just därför, att han inte hade kommit med några förebråelser. Nästa dag packade hon in alla sina böcker i en lår och ställde upp den på vinden.

Det kan inte nekas, att överstinnan försökte att vara så tillmötesgående, som i hennes förmåga stod. Hon var ju både klok och begåvad, och hon visste, att allt detta bara var ett övergående svärmeri från Karl-Arturs sida. Det skulle försvinna med tiden, och ju mindre motstånd han mötte, dess förr skulle det gå över. Till all lycka var det ju sommartid. Nästan alla de förmögna Karlstadsfamiljerna voro bortresta, så att några stora bjudningar förekommo inte. Man roade sig med oskyldiga vandringar ute i naturen, med långa roddturer på den vackra Klarälven, med bärplockning och springlekar.

Mot slutet av sommaren skulle emellertid Eva Ekenstedt fira bröllop med sin löjtnant, och överstinnan var verkligen litet ängslig för hur detta skulle avlöpa. Hon kände sig så gott som tvungen att ställa till med ett stort, präktigt bröllop. Karlstadsborna skulle på nytt börja prata om att hon inte hade något hjärta för döttrarna, om hon läte Eva gifta sig utan ståt och uppståndelse.

Men lyckligtvis tycktes hennes medgörlighet redan ha haft en lugnande verkan på Karl-Artur. Han varken satte sig emot de tolv rätterna mat eller krokanen eller konfekten, ja, han protesterade inte en gång mot vinet och de andra dryckesvarorna, som togos hem från Göteborg. Han hade ingenting att invända mot vigsel i domkyrkan eller möt girlander utefter de gator, där brudtåget skulle färdas fram, och inte heller mot marschaller och tjärtunnor och fyrverkeri utmed älvstranden. Han tvärtom tog del i förberedelserna och arbetade i sitt anletes svett på att binda kransar och spika upp flaggor just som en annan.

En enda sak höll han styvt på, och det var, att det inte skulle få bli dans på bröllopet. Och detta hade överstinnan lovat honom. Hon tyckte, att det var ett rent nöje att gå honom till mötes härvidlag, då han så tåligt fann sig i alla andra anordningar.

Översten och döttrarna hade allt försökt sig med en liten protest. De hade undrat vad man skulle ta sig till med alla de unga löjtnanterna och alla de unga Karlstadsflickorna, som voro inbjudna och som naturligtvis trodde, att de skulle få dansa hela natten. Men överstinnan svarade, att med Guds makt skulle det bli en vacker kväll och att löjtnanterna och de unga flickorna skulle få gå ute i trädgården och höra på regementsmusik och se på hur raketerna stego mot himlen och hur marschallerna speglade sig i älvvattnet. Hon trodde, att allt detta skulle bli så vackert, att ingen skulle önska sig något annat nöje. Säkert vore detta en värdigare och högtidligare invigning av det nya äktenskapet än att hoppa omkring på ett dansgolv.

Översten och döttrarna gåvo med sig som vanligt, och sämjan i hemmet förblev ostörd.

När bröllopsdagen kom, var allting färdigt och ordnat.