Det var ingenting, som klickade. Man hade tur med vädret, och det gick bra både med kyrkvigseln och med de många talen och skålarna. Överstinnan hade skrivit en vacker bröllopsdikt, som blev avsjungen vid bordet, och Värmlands regementes musikkår stod i skänkrummet och stämde upp en marsch för varje ny rätt, som bjöds runt. Gästerna funno, att allt gick frikostigt och rundligt till, och voro i den mest uppsluppna och festliga sinnesstämning, så länge som middagen varade.

Men när de hade stigit upp från bordet och kaffet var drucket, så överföllos de alla av en besynnerlig och oemotståndlig längtan efter att få dansa.

Man skall veta, att middagen hade börjat klockan fyra, och så väl arrangerat, som allt hade varit med vaktmästare och uppasserskor, så hade den inte räckt längre än till sju. Det var ju märkvärdigt, att de tolv rätterna och de många talen och fanfarerna och bordvisorna inte hade tagit längre tid än tre timmar. Överstinnan hade hoppats, att gästerna skulle bli sittande vid bordet ända till klockan åtta, men det hoppet hade inte gått i fullbordan.

Alltså, klockan var inte mer än sju, och det kunde inte bli tal om att skiljas förrän fram emot midnatt. Gästerna blevo ängsliga, när de tänkte på de många tomma timmar, som lågo framför dem.

»Om vi bara finge dansa!» suckade de i sitt sinne, för överstinnan hade ju varit så försiktig, att hon i förväg hade underrättat om att det inte skulle bli någon dans på detta bröllopet. »Vad ska vi roa oss med? Det blir förskräckligt att sitta och kallprata timme efter timme utan att få röra på sig.»

De unga flickorna sågo ner på sina tunna, ljusa klänningar och vita sidenskor. De ena som de andra voro avsedda för dans. Och när man var klädd på detta sätt, så föddes danslusten alldeles av sig själv. Man kunde inte tänka på något annat.

De unga löjtnanterna vid Värmlänningarna, de voro ju så eftersökta som balkavaljerer. Om vintrarna voro de bjudna på så många baler, att de nästan blevo utledsna, och det var svårt att få dem upp i dansen. Men nu under sommaren hade de inte varit med om några riktigt stora danstillställningar. De voro utvilade och färdiga att dansa ett helt dygn, om så skulle vara, och de sade, att det var sällan, som de hade sett så många vackra flickor samlade. Och vad var det här för en tillställning? Att bjuda ihop unga löjtnanter och unga skönheter och inte låta dem dansa med varandra!

Men det var inte nog med att de unga längtade. Också de gamla damerna och herrarna tyckte, att det var skada, att inte ungdomen fick röra på sig, så att man hade något att titta på. Här fanns ju den bästa musik, som stod att få i hela Värmland. Här fanns den allra yppersta danssal. Varför i all världen skulle man då inte få ta sig en sväng?

Den där Beate Ekenstedt, hon hade då med all sin älskvärdhet alltid varit litet egennyttig. Hon ansåg nog, att hon inte själv kunde vara med i dansen, sedan hon hade nått upp till de femtio, och fördenskull måste nu hennes unga gäster sitta och klä väggarna.

Överstinnan såg och hörde och kände och förstod, att alla människor voro missnöjda, och för en så god värdinna, som alltid var van att ha det glatt och roligt på sina tillställningar, var detta något outsägligt prövande och påkostande.

Hon visste, att nästa dag och många, många dagar därefter skulle folk tala om det Ekenstedtska bröllopet och dra fram det som ett exempel på den största tråkighet, som de någonsin hade varit med om.

Hon bjöd till med de gamla. Hon gjorde sig så älskvärd hon kunde. Hon berättade sina bästa historier, hon kom med sina kvickaste infall, men de slogo inte an. Man brydde sig knappast om att lyssna till henne. Det fanns ingen så gammal och tråkig fru med på bröllopet, att hon inte satt och tänkte för sig själv, att bleve hon en gång så lycklig, att hon finge gifta bort sin dotter, så nog skulle ungdomen få dansa och de gamla även.

Överstinnan bjöd till med de unga. Hon föreslog dem, att de skulle göra springlekar i trädgården. Men de bara stirrade på henne. Springlekar på ett bröllop! Om hon inte hade varit den hon var, skulle de ha skrattat henne rätt upp i ansiktet.

När fyrverkeriet skulle brännas av, så bjödo herrarna damerna armen och promenerade utefter älvstranden. Men de unga paren bara släpade sig framåt. De gitte knappast höja ögonen så mycket, att de kunde följa raketernas stigande. De ville inte godkänna någon ersättning för det nöjet, som de längtade efter.

Fullmånen kom också upp liksom för att förhöja det glansfulla skådespelet.