Jag är nästan alltid hemma klockan fem. Skriv till mig när ni tänker komma. Jag tycker det skulle vara tråkigt att missa er.«

»Basil«, ropade Dorian Gray, »om lord Henry Wotton går så går jag också. Du öppnar aldrig munnen medan du målar och det är förskräckligt tråkigt att stå på en plattform och försöka se trevlig ut. Be honom stanna. Det vill jag absolut.«

»Stanna, Harry, för att tillmötesgå Dorian och för att tillmötesgå mig«, sade Hallward och stirrade uppmärksamt på tavlan. »Det är alldeles sant. Jag pratar aldrig medan jag arbetar och lyssnar heller aldrig och det måste vara förskräckligt tråkigt för mina stackars modeller. Jag bönfaller dig att stanna.«

»Hur blir det då med mannen på Orleans?«

Målaren skrattade.

»Jag tror inte det blir några problem med honom. Slå dig ner igen, Harry. Och nu, Dorian, ställ dig på plattformen, rör dig inte för mycket och bry dig inte om vad lord Henry säger. Han har ett mycket dåligt inflytande över sina vänner, med mig som enda undantag.«

Dorian Gray steg upp på podiet med minen av en ung, grekisk martyr och gjorde en missnöjd liten grimas mot lord Henry, som han faktiskt hade fattat tycke för. Han var så olik Basil. De var sådana underbara kontraster. Och han hade en så vacker röst. Efter några ögonblick sade Dorian till honom:

»Har ni verkligen ett dåligt inflytande, lord Henry? Så dåligt som Basil säger?«

»Det finns inget sådant som gott inflytande, mr Gray. Allt inflytande är omoraliskt – omoraliskt ur vetenskaplig synpunkt.«

»Varför det?«

»Därför att om man påverkar en människa ger man honom sin egen själ. Han tänker inte sina naturliga tankar och brinner inte av sin naturliga passion. Hans dygder är inte äkta för honom. Hans synder, om det nu finns något sådant som synder, är lånade. Han blir ett eko av någon annans musik, en skådespelare i en roll som inte har skrivits åt honom. Livets mening är att man skall utveckla sitt eget jag. Att förverkliga sin egen natur till fulländning – det är vad var och en av oss är här för. Folk är rädda för sig själva nu för tiden. De har glömt den högsta av alla plikter, plikten som man är skyldig sitt eget jag. Naturligtvis är de barmhärtiga. De mättar den hungrige och ger kläder åt tiggaren. Men deras egna själar svälter och är nakna. Vår ras har förlorat sitt mod. Kanske vi aldrig har haft något.