Han satt vid pianot med ryggen mot dem och vände bladen i en volym med Schumanns Waldszenen.

»Du måste låna mig de här, Basil«, utropade han. »Jag vill lära mig dem. De är helt enkelt underbara.«

»Det beror helt på hur du sitter i dag, Dorian.«

»Usch, jag är trött på att sitta modell och jag vill inte ha ett porträtt av mig själv i helfigur«, svarade pojken och snurrade runt på pianopallen, redigt och trotsigt. När han fick syn på lord Henry färgades hans kinder ett ögonblick av en svag rodnad och han reste sig hastigt.

»Jag ber om ursäkt, Basil, men jag visste inte att du hade någon med dig.«

»Det här är lord Henry Wotton, Dorian, en gammal vän från min tid i Oxford. Jag har just berättat för honom vilken fantastisk modell du är och nu har du förstört allting.«

»Ni har inte förstört min glädje över att få träffa er, mr Gray«, sade lord Henry, steg närmare och räckte fram handen. »Min faster har ofta pratat om er. Ni är en av hennes favoriter och ett av hennes offer också är jag rädd.«

»Jag står på lady Agathas svarta lista just nu«, svarade Dorian med en lustigt ångerfull min. »Jag lovade att gå till en klubb i Whitechapel med henne förra tisdagen och jag glömde faktiskt fullständigt bort det. Vi skulle ha spelat en duett tillsammans – tre duetter, tror jag. Jag vet inte vad hon kommer att säga. Jag är alldeles för rädd för att våga gå dit.«

»Åh, jag skall försona er med min faster. Hon är mycket förtjust i er. Och jag tror inte att det egentligen betyder så mycket att ni inte var där. Publiken tror antagligen att det var en duett. När faster Agatha sätter sig vid pianot ställer hon till med lika mycket oljud som två personer.«

»Det var mycket elakt mot henne att säga så och inte så värst snällt mot mig«, svarade Dorian skrattande.

Lord Henry såg på honom. Ja, han var verkligen underbart vacker med sina fint svängda röda läppar, sina rättframma blå ögon, sitt lockiga, guldgula hår. Hela ungdomens uppriktighet fanns där, och även ungdomens hela passionerade renhet. Man kände att han hade hållit sig obesmittad av världen. Inget under att Basil Hallward dyrkade honom.

»Ni är alldeles för charmerande för att ägna er åt välgörenhet, mr Gray – alldeles för charmerande.«

Och lord Henry kastade sig på divanen och öppnade sitt cigarrettetui.

Målaren hade ivrigt sysslat med att blanda färger och göra i ordning sina penslar. Han såg bekymrad ut och när han hörde lord Henrys sista anmärkning tittade han på honom, tvekade ett ögonblick och sade sedan: »Harry, jag vill avsluta det här porträttet i dag. Skulle du tycka att jag var förskräckligt ohyfsad om jag bad dig gå din väg?«

»Ska jag gå, mr Gray?« frågade han.

»Oh, var snäll och gör inte det, lord Henry. Jag ser att Basil är på ett tjurigt humör; och jag står inte ut med honom när han är sur. Dessutom vill jag att ni skall tala om för mig varför jag inte borde ägna mig åt välgörenhet.«

»Jag vet inte om jag skall tala om det för er, mr Gray. Det är ett så tråkigt ämne att man skulle bli tvungen att tala allvarligt om det. Men jag tänker sannerligen inte springa min väg nu när ni har bett mig stanna. Du bryr dig väl egentligen inte om det, Basil, eller hur? Du har ofta sagt till mig att du tycker om att dina modeller har någon att prata med.«

Hallward bet sig i läppen.

»Om Dorian vill det måste du naturligtvis stanna kvar. Dorians nycker är lag för alla utom honom själv.«

Lord Henry tog upp sin hatt och sina handskar.

»Du är mycket enträgen, Basil, men jag måste tyvärr gå. Jag har lovat att träffa en man vid Orleans. Adjö, mr Gray. Kom och hälsa på mig någon eftermiddag på Curzon Street.