Den skräck för samhällets reaktioner, som är grundvalen för all moral, den skräck för Gud som är religionens hemlighet – detta är de två ting som styr oss. Och ändå...«

»Vrid huvudet bara lite mer åt höger, Dorian, som en snäll pojke«, sade konstnären, djupt försjunken i sitt arbete, medveten endast om att det hade kommit ett uttryck i pojkens ansikte som han aldrig hade sett där förut.

»Och ändå«, fortsatte lord Henry med sin låga, musikaliska röst och med den graciösa handrörelse som alltid varit så karakteristisk för honom redan under hans tid på Eton, »tror jag att om en man skulle leva ut sitt liv fullt och helt, om han gav utlopp åt varenda känsla, uttryckte varenda tanke, förverkligade varje dröm – då tror jag att världen skulle få en sådan stöt av ny glädje att vi skulle glömma alla osunda idéer vi hyllat sedan medeltiden och återvända till det hellenska idealet – kanske rentav till något ännu finare, ännu rikare än det hellenska idealet. Men den modigaste av oss är rädd för sig själv. Vildarnas självstympningar har överlevt på ett tragiskt sätt i den självförnekelse som fördärvar våra liv, och vi straffas för allt vi nekar oss. Varenda impuls som vi försöker kväva ligger kvar i våra hjärtan och förgiftar oss. Men kroppen behöver bara synda en enda gång för att bli av med synden, för handling är ett sätt att rena sig. Ingenting finns kvar annat än minnet av nöjet eller en sådan onödig lyx som ett beklagande. Enda sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den. Om ni motstår den blir er själ sjuk av längtan efter det som våra monstruösa lagar har gjort monstruöst och olagligt. Det har sagts att de stora händelserna på jorden äger rum i hjärnan. Det är också i hjärnan, och endast i hjärnan, som världens stora synder begås. Ni, mr Gray, ni själv med er rosenröda ungdom och er rosenvita barndom, ni har känt lidelser som har gjort er rädd, tankar som har fyllt er med skräck, dagdrömmar och nattliga drömmar som kanske fått er att rodna av skam vid blotta minnet – «

»Sluta!« stammade Dorian Gray, »sluta! Ni förvirrar mig. Jag vet inte vad jag skall säga. Det finns svar att ge er men jag kan inte hitta det. Säg inget. Låt mig tänka. Eller rättare sagt, låt mig försöka låta bli att tänka.«

Under nästan tio minuter stod han där orörlig, med åtskilda läppar och egendomligt glänsande ögon. Han var dunkelt medveten om att helt nya tankegångar höll på att vinna inflytande över honom. Ändå tycktes det som om de egentligen kom från honom själv. De få ord som Basils vän hade sagt till honom – ord som utan tvivel hade yttrats av en slump och som innehöll en avsiktlig paradox – hade rört vid en hemlig sträng, som aldrig vidrörts förut. Nu kände han den darra och bulta i egendomliga rytmer.

Musiken hade påverkat honom på det viset. Musiken hade oroat honom många gånger. Men musiken uttryckte ingenting klart och tydligt. Den skapade inte en ny värld inom oss utan snarare ett nytt kaos. Ord! Inget annat än ord! Så fruktansvärda de var! Så klara och levande och grymma! Man kunde inte fly från dem! Men vilken utsökt magi det ändå låg i dem! De tycktes kunna ge form och spänst åt sådant som var konturlöst och innehålla en alldeles egen musik, lika ljuvlig som den från fiol eller luta. Inget annat än ord! Fanns det något så verkligt som ord?

Ja, det hade funnits saker i hans barndom som han inte hade förstått. Han förstod dem nu. Livet fick plötsligt eldens färger för honom. Han tyckte det kändes som om han hade vandrat genom eld. Varför hade han inte känt det förut?

Lord Henry iakttog honom med ett lätt leende.