Han visste exakt vid vilket psykologiskt ögonblick det var bäst att inte säga något. Han var intensivt intresserad. Han var förbluffad över det plötsliga intryck hans ord hade gjort och han kom ihåg en bok som han hade läst när han var sexton år. Den hade avslöjat något för honom han inte hade vetat förut och han undrade om det var något liknande Dorian Gray just nu upplevde. Han hade bara skjutit en pil ut i luften. Hade den träffat mitt i prick? Så fascinerande pojken var!

Hallward målade vidare, med de storslagna, djärva penseldrag som var karakteristiska för honom, fyllda av den äkta förfining och fulländade känslighet som, i varje fall i konsten, endast växer fram ur styrka. Han var omedveten om tystnaden.

»Basil, jag är trött på att stå!« ropade Dorian Gray plötsligt. »Jag måste gå ut och sitta i trädgården. Luften är kvävande här inne.«

»Min käre vän, jag är så ledsen. När jag målar kan jag inte tänka på något annat. Men du har aldrig stått bättre. Du höll dig alldeles stilla. Och jag har fångat effekten jag ville ha fram – de halvöppna läpparna och den klara blicken i ögonen. Jag vet inte vad Harry har sagt till dig, men han har sannerligen lockat fram ditt underbaraste ansiktsuttryck. Jag antar att han har gett dig komplimanger. Du får inte tro ett enda ord han säger.«

»Han har sannerligen inte gett mig några komplimanger. Det kanske är därför jag inte tror ett enda ord av vad han har sagt mig.«

»Ni vet att ni tror på alltsammans«, sade lord Henry och såg på honom med sina drömmande, trötta ögon. »Jag skall gå ut i trädgården tillsammans med er. Det är förskräckligt hett i ateljén. Basil, låt oss få något iskallt att dricka, något med jordgubbar i.«

»Ja visst, Harry. Ring bara på klockan så säger jag till Parker vad ni vill ha så snart han kommer. Jag måste arbeta med den här bakgrunden, men jag kommer ut och gör er sällskap senare. Uppehåll inte Dorian för länge. Jag har aldrig varit i bättre form för att måla än vad jag är i dag. Det här kommer att bli mitt mästerstycke. Det är mitt mästerstycke redan nu.«

Lord Henry gick ut i trädgården och fann Dorian Gray, som just stod med ansiktet gömt i de väldiga, svala syrenklasarna och insöp doften nästan feberaktigt, som om det hade varit vin. Lord Henry gick tätt intill honom och lade handen på hans axel.

»Ni gör alldeles rätt«, mumlade han. »Ingenting kan bota själen utom sinnena, precis som ingenting kan bota sinnena utom själen.«

Pojken ryckte till och drog sig tillbaka. Han var barhuvad och bladen hade rufsat till hans upproriska lockar och trasslat in sig i det guldglänsande håret. Han hade ett uttryck av rädsla i ögonen, som folk brukar ha när de helt plötsligt blir väckta.