Hans fint mejslade näsborrar skälvde och någon dold nerv kom hans purpurröda läppar att darra.

»Ja«, fortsatte lord Henry, »det är en av livets stora hemligheter – att bota själen med hjälp av sinnena och sinnena med hjälp av själen. Ni är en underbar skapelse. Ni vet mer än ni tror att ni vet, men ni vet också mindre än ni vill veta.«

Dorian Gray rynkade pannan och vände sig bort. Han kunde inte låta bli att tycka om den långe, smidige mannen som stod bredvid honom. Dennes romantiska, olivfärgade ansikte och trötta ansiktsuttryck intresserade honom. Det fanns något i hans lågmälda, loja röst som var fullständigt fascinerande. Till och med hans svala, vita, blomlika händer hade en egendomlig charm. De rörde sig på samma sätt som han talade, som musik, och tycktes tala sitt eget språk. Men Dorian Gray var rädd för honom och han skämdes över att vara rädd. Varför hade det blivit en främling, som hade avslöjat honom för honom själv? Han hade känt Basil Hallward i månader, men vänskapen dem emellan hade aldrig förändrat honom. Plötsligt hade det kommit in någon i hans liv som tycktes ha avslöjat livets mysterier för honom. Och ändå – vad fanns det att vara rädd för? Han var inte någon skolpojke eller skolflicka. Det var absurt att bli rädd.

»Nu går vi och sätter oss i skuggan«, sade lord Henry. »Parker har kommit med drinkarna och om ni stannar ute längre i den här hettan blir ni alldeles fördärvad och Basil kommer aldrig att måla er igen. Ni får verkligen inte bli solbränd. Det vore missklädsamt.«

»Vad skulle det betyda?« utropade Dorian Gray och skrattade medan han slog sig ner på bänken längst bort i trädgården.

»Det skulle betyda allt för er, mr Gray.«

»Varför det?«

»Därför att ni har den mest fantastiska ungdom och ungdom är det enda som är värt att ha.«

»Jag tycker inte att det känns så, lord Henry.«

»Nej, ni känner det inte nu. Någon dag när ni är gammal och rynkig och ful, när grubblerier har ristat fåror i er panna och lidelserna svett era läppar med sin fruktansvärda eld, då kommer ni att känna det, ni kommer att känna det förskräckligt starkt. Nu förtrollar ni omvärlden var ni går. Kommer det alltid att vara så...? Ni har ett underbart vackert ansikte, mr Gray. Rynka inte pannan. Det har ni. Och skönheten är en form av geni – den står faktiskt högre än geniet eftersom den inte behöver några förklaringar. Den hör till världens stora ting, precis som solskenet eller våren eller speglingarna i mörka vatten av den silversnäcka som vi kallar måne. Den kan inte ifrågasättas. Den har en gudomlig rätt att härska. Den skapar prinsar av dem som äger den. Ni ler? Åh, när ni har förlorat den kommer ni inte att le... Folk säger ibland att skönheten bara är något på ytan. Det kanske är så. Men den är åtminstone inte så ytlig som tanken är.