Syrenkvisten föll ur hans hand ner på gruset. Ett luddigt bi kom och surrade omkring den ett ögonblick. Sedan började det kravla över hela den ovala stjärnklasen av små blommor. Han såg på det med det egendomliga intresse för vardagliga ting som man brukar försöka uppbringa när viktiga händelser skrämmer en, eller när man överväldigas av en ny känsla, som man inte kan uttrycka, eller när en tanke plötsligt förfärar en och försöker få grepp om en. Efter en stund flög biet sin väg. Han såg det krypa in i en konvolvolus fläckiga kalk. Blomman tycktes darra och vajade sedan sakta fram och tillbaka.

Plötsligt syntes målaren vid ateljédörren och tecknade åt dem med några snabba handrörelser att de skulle komma in. De vände sig mot varandra och log.

»Jag väntar«, ropade han. »Kom in nu. Ljuset är alldeles perfekt och ni kan ta med er drinkarna.«

De reste sig och promenerade längs gången tillsammans. De grönvita fjärilarna fladdrade förbi dem och i päronträdet i ett hörn av trädgården började en trast sjunga.

»Ni är glad över att ha träffat mig, mr Gray«, sade lord Henry och såg på honom.

»Ja, nu är jag glad. Men jag undrar om jag alltid kommer att vara glad över det?«

»Alltid! Det är ett fruktansvärt ord! Det får mig att rysa när jag hör det. Kvinnor är så förtjusta i att använda det. De förstör varenda romans genom att försöka få den att vara i evighet. Det är också ett meningslöst ord. Enda skillnaden mellan en nyck och en livslång lidelse är att nycken varar litet längre.«

När de kom in i ateljén lade Dorian Gray sin hand på lord Henrys arm.

»Låt i så fall vår vänskap bli en nyck«, mumlade han, rodnande över sin egen djärvhet, steg upp på podiet och återtog sin ställning.

Lord Henry kastade sig ner i en stor korgstol och betraktade honom. Penselns svep och rörelser över duken var de enda ljud som bröt stillheten, utom då Hallward då och då tog ett steg baklänges för att titta på sitt verk på avstånd. Dammkornen dansade guldglänsande i de sneda solstrålarna, som strömmade in genom den öppna dörren. Den tunga doften av rosor tycktes lägga sig över allting.

Efter ungefär en kvart slutade Hallward måla, tittade länge på Dorian Gray och sedan en lång stund på tavlan, medan han med rynkad panna tuggade på änden av en av sina väldiga penslar.

»Nu är den alldeles färdig«, utbrast han till sist, böjde sig fram och skrev sitt namn med långa, scharlakansröda bokstäver över dukens vänstra hörn.

Lord Henry kom fram och granskade tavlan. Det var verkligen ett underbart konstverk och dessutom ett underbart porträtt.

»Min käre vän, jag gratulerar dig verkligen synnerligen varmt«, sade han. »Det är den moderna tidens bästa porträtt. Mr Gray, kom hit och titta på er själv.«

Den unge mannen ryckte till som om han vaknat ur en dröm.

»Är det verkligen färdigt?« mumlade han och steg ner från podiet.

»Alldeles färdigt«, sade konstnären . »Och du stod underbart i dag. Jag är dig verkligen tacksam.«

»Det är helt och hållet min förtjänst«, avbröt lord Henry. »Eller hur, mr Gray?«

Dorian svarade inte utan gick tämligen ointresserat runt tavlan och vände sig sedan för att betrakta den. När han fick se den tog han ett steg tillbaka med kinder som rodnade ett ögonblick av förtjusning. Hans ögon fylldes av glädje, som om han hade känt igen sig själv för första gången. Han stod orörlig och förundrad, halvt medveten om att Hallward talade med honom men utan att uppfatta hans ord. Insikten om hans egen skönhet träffade honom som en uppenbarelse. Han hade aldrig känt något liknande förut.