Basil Hallwards komplimanger hade han bara uppfattat som angenäma överdrifter för vänskaps skull. Han hade lyssnat på dem, skrattat åt dem och glömt bort dem. De hade inte påverkat hans natur. Sedan hade lord Henry Wotton kommit med sitt egendomliga lovtal till skönheten, sitt fruktansvärda påpekande om hur kortlivad den var. Det hade påverkat Dorian just då, och nu, när han stod där och tittade på skuggan av sin egen skönhet, insåg han plötsligt till fullo hur fullständigt rätt lord Henry hade haft. Ja, det skulle komma en dag när hans ansikte skulle vara rynkigt och förtorkat, hans ögon skumma och färglösa och hans smidiga kropp bruten och deformerad. Den röda färgen skulle försvinna från hans läppar och guldglansen i hans hår undan för undan blekna bort. Livet som formade hans själ skulle också vanställa hans kropp. Han skulle bli ful, avskyvärd och otymplig.

När han tänkte på det skar en skarp smärta genom honom som en kniv, och kom varenda fiber i honom att darra. Hans ögon fick samma djupa färg som ametister och tårar skymde blicken. Han kände sig som om en ishand hade lagts på hans hjärta.

»Tycker du inte om den?« utropade Hallward till sist, något sårad av pojkens tystnad som han inte förstod.

»Det är klart att han tycker om den«, sade lord Henry. »Vem skulle inte göra det? Det är ett av de största verken i modern konst. Jag ger dig vad som helst för det. Jag måste ha det.«

»Det är inte min egendom, Henry.«

»Vems är det då?«

»Dorians förstås«, svarade målaren.

»Han kan verkligen vara lycklig.«

»Så vemodigt det är!« mumlade Dorian Gray med blicken fortfarande fäst vid sitt eget porträtt. »Så sorgligt det är! Jag kommer att bli gammal och hemsk och gräslig. Men den här tavlan kommer alltid att förbli ung. Den kommer aldrig att bli äldre än den här speciella dagen i juni... Om det ändå vore tvärtom! Om det vore jag som alltid förblev ung och tavlan som blev gammal! Jag skulle – jag skulle ge allt för det! Ja, det finns ingenting i hela världen som jag inte skulle ge! Jag skulle ge min själ för det!«

»Ett sådant arrangemang skulle du knappast gilla, Basil«, utropade lord Henry och skrattade. »Det skulle bli ganska fula märken i din arbete.«

»Jag skulle protestera mycket kraftigt, Harry«, sade Hallward.

Dorian Gray vände sig om och tittade på honom.

»Det tror jag att du skulle, Basil«, sade han. »Du tycker mer om konsten än om dina vänner. Jag betyder inte mer för dig än en ärgig bronsfigur. Knappast så mycket, skulle jag vilja säga.«

Målaren stirrade förbluffat på honom. Det var så olikt Dorian att tala så där. Vad hade hänt? Han verkade riktigt arg. Han rodnade över hela ansiktet och kinderna blossade.

»Ja«, fortsatte han. »Jag betyder mindre för dig än din Hermes av elfenben eller din silverfaun. Du kommer alltid att tycka om dem. Hur länge kommer du att tycka om mig? Tills jag får min första rynka, antar jag. Nu vet jag, att när man förlorar sitt utseende, hurdant det än är, så förlorar man allting. Din tavla har lärt mig det.