Lord Henry Wotton har alldeles rätt. Ungdom är det enda som är värt att äga. När jag finner att jag håller på att bli gammal kommer jag att ta mitt liv.«

Hallward blev blek och tog tag i hans hand.

»Dorian, Dorian!« utbrast han, »tala inte så där. Jag har aldrig haft en sådan vän som du och jag kommer aldrig mer att få någon. Du är väl inte svartsjuk på döda föremål? – du som är finare än något av dem.«

»Jag är svartsjuk på allt som har odödlig skönhet. Jag är svartsjuk på porträttet du har målat av mig. Varför skall det få behålla vad jag måste förlora? Varenda ögonblick som går tar något ifrån mig och ger något till porträttet. Åh, om det vore tvärtom! Om tavlan kunde förändras och jag alltid kunde få vara sådan som jag är nu! Varför målade du det? Det kommer att göra narr av mig en dag – håna mig fruktansvärt!«

Hans ögon fylldes av heta tårar; han drog åt sig handen, kastade sig på divanen och begravde ansiktet i kuddarna som om han bad.

»Det här är du orsak till, Harry«, sade målaren bittert.

Lord Henry ryckte på axlarna.

»Det är den riktige Dorian Gray, det är alltsammans.«

»Det är det inte.«

»Om det inte är det, vad angår det mig?«

»Du skulle ha gått när jag bad dig«, muttrade Basil.

»Jag stannade när du bad mig«, blev svaret.

»Harry, jag kan inte gräla med mina två bästa vänner samtidigt, men ni båda har fått mig att hata det bästa arbete jag någonsin har gjort och jag tänker förstöra det. Vad är det annat än duk och färg? Jag tänker inte låta det komma emellan oss och förstöra våra liv.«

Dorian Gray lyfte sitt gyllene huvud från kudden och såg på Basil med blekt ansikte och tårfyllda ögon, medan denne gick bort till målarbordet av furu som stod nedanför de höga fönstren med gardinerna. Vad gjorde han där? Hans fingrar rörde om bland färgtuber och hoptorkade målarpenslar medan han sökte efter något. Ja, efter den långa palettkniven med sitt tunna blad av smidigt stål. Han fann den till sist. Han tänkte skära sönder duken.

Med en kvävd snyftning störtade den unge mannen upp från divanen, rusade fram till Hallward, slet kniven ur hans hand och kastade den tvärs över ateljén.

»Gör det inte, Basil, gör det inte!« ropade han. »Det skulle vara mord!«

»Jag är glad att du äntligen uppskattar mitt arbete, Dorian«, sade målaren kallt när han hade hämtat sig från överraskningen. »Jag trodde aldrig du skulle göra det.«

»Uppskatta det? Jag är förälskad i det, Basil. Det är en del av mig själv. Jag känner det.«

»Nåväl, så snart du är torr skall du förnissas och ramas in och skickas hem. Sedan kan du göra vad du vill med dig.« Och Hallward gick tvärs över rummet och ringde på klockan för att få in te. »Du vill förstås ha te, Dorian? Och du med, Harry? Eller protesterar du mot så enkla njutningar?«

»Jag älskar enkla njutningar«, sade lord Henry. »De är de komplexa människornas sista tillflykt. Men jag tycker inte om scener, utom på teatern. Vilka absurda figurer ni är, ni båda! Jag undrar vem det var som definierade människan som en förnuftig varelse. Det var den mest förhastade definition som någonsin har gjorts. Människan är många saker men rationell är hon inte. När allt kommer omkring är jag är faktiskt glad att hon inte är det; men jag önskar att ni två ville låta bli att träta om tavlan. Det är lika bra att du låter mig få den, Basil. Den här dumme pojken vill egentligen inte ha den men jag vill det verkligen.«

»Om du låter någon annan än mig få den, Basil, så förlåter jag dig aldrig!« utropade Dorian Gray; »och jag tillåter inte folk att kalla mig för en dum pojke.«

»Du vet att tavlan är din, Dorian. Jag gav dig den innan den ens existerade.«

»Och ni vet att ni har varit litet dum, mr Gray, och att ni egentligen inte har något emot att bli påmind om att ni är ytterst ung.«

»I morse skulle jag ha protesterat våldsamt mot något sådant, lord Henry.«

»I morse, ja! Sedan dess har ni verkligen levat.«

Det knackade på dörren och hovmästaren kom in med en fullastad tebricka, som han satte ner på ett litet japanskt bord. Koppar och fat klirrade och det susade i det rafflade teköket. Två porslinsfat täckta med kupor bars in av en tjänstepojke.