Dorian Gray gick fram och hällde upp teet. De båda männen gick långsamt fram till bordet och undersökte vad som fanns under locken.

»Vi går på teatern i kväll«, sade lord Henry. »Det går säkert något någonstans. Jag har lovat att äta middag på White’s, men jag skall bara gå med en gammal vän, så jag kan skicka ett telegram att jag är sjuk eller att jag har blivit förhindrad från att komma på grund av en senare överenskommelse. Jag tycker att det skulle vara en ganska trevlig ursäkt: den skulle förbluffa honom fullständigt med sin uppriktighet.«

»Det är så besvärligt att klä sig i aftonkläder«, muttrade Hallward. »Och när man har dem på sig känns de så hemska.«

»Ja«, svarade lord Henry drömmande, »artonhundratalets kläder är avskyvärda. De är så mörka, så deprimerande. Synden är det enda färgstarka som finns kvar i det moderna livet.«

»Du får verkligen inte säga sådana saker inför Dorian, Harry.«

»Inför vilken Dorian? Den som häller upp te eller den på tavlan?«

»Inte inför någon av dem.«

»Jag skulle vilja gå på teatern tillsammans med er, lord Henry«, sade den unge mannen.

»Då skall ni gå med; och du kommer också, Basil, eller hur?«

»Det kan jag faktiskt inte. Jag vill helst inte. Jag har en massa arbete att klara av.«

»Nåja, då går ni och jag ensamma, mr Gray.«

»Det skulle jag hemskt gärna vilja.«

Konstnären bet sig i läppen och gick fram till tavlan med koppen i handen.

»Jag stannar hos den riktige Dorian«, sade han sorgset.

»Är det den riktige Dorian?« utropade originalet till porträttet och gick bort till honom. »Är jag verkligen sådan där?«

»Ja; du är precis sådan.«

»Så underbart, Basil!«

»Åtminstone är du sådan till det yttre. Men det där kommer aldrig att förändras«, suckade Hallward. »Det är ju alltid något.«

»Så folk bråkar om trohet!« utbrast lord Henry. »Store tid, till och med i kärlek ar det enbart en fråga om fysiologi. Det har inget att göra med vår egen vilja. Unga män vill vara trogna men är det inte; gamla män vill vara otrogna men kan inte; det är allt man kan säga.«

»Gå inte på teatern i kväll, Dorian«, sade Hallward. »Stanna och ät middag med mig.«

»Jag kan inte, Basil.«

»Varför inte?«

»Därför att jag har lovat lord Henry Wotton att gå med honom.«

»Han kommer inte att tycka mer om dig för att du håller dina löften. Han bryter alltid sina egna. Jag bönfaller dig att inte gå.«

Dorian Gray skrattade och skakade på huvudet.

»Jag bönfaller dig.«

Den unge mannen tvekade och tittade bort mot lord Henry, som stod vid tebordet och betraktade dem med ett roat leende.

»Jag måste gå, Basil.«

»Då så«, sade Hallward, gick bort och satte ner sin kopp på brickan. »Det är ganska sent och eftersom du måste klä om är det bäst att du inte slösar bort mer tid. Adjö, Harry. Adjö, Dorian. Kom och hälsa på mig snart. Kom i morgon.«

»Javisst.«

»Du glömmer det inte?«

»Nej, naturligtvis inte«, ropade Dorian.

»Och... Harry!«

»Ja, Basil?«

»Kom ihåg vad jag bad dig när vi var i trädgarden i morse.«

»Det har jag glömt.«

»Jag litar på dig.«

»Jag önskar jag kunde lita på mig själv«, sade lord Henry och skrattade. »Kom nu, mr Gray. Min vagn står utanför och jag kan släppa av er där ni bor. Adjö, Basil. Det har varit en synnerligen intressant eftermiddag.«

När dörren stängdes bakom dem kastade målaren sig ner på en soffa och ett uttryck av smärta syntes i hans ansikte.

III

Klockan halv ett följande dag promenerade lord Henry Wotton från Curzon Street till Albany för att hälsa på sin farbror, lord Fermor, en sympatisk gammal ungkarl, om också något oborstad i sitt sätt. Folk som inte kände honom kallade honom självisk, därför att samhället inte hade någon speciell nytta av honom, men societeten betraktade honom som generös eftersom han bjöd folk som roade honom på mat.