Hans far hade varit brittisk ambassadör i Madrid när Isabella II var ung och ingen ännu hade tänkt på general Prim. Han hade emellertid impulsivt dragit sig tillbaka från diplomatisk tjänst då han blivit förargad över att inte bli erbjuden ambassaden i Paris. Denna post ansåg han att han var fullt berättigad att få på grund av sin börd, sin lättja, sin omåttliga passion för nöjen och sin fina språkbehandling i depescherna. Sonen, som hade varit sin fars sekreterare, hade sagt upp sig samtidigt, vilket betraktades som en aning oförståndigt just då, och när han hade ärvt adelstiteln några månader senare hade han gått in för att med stort allvar ingående studera den sköna, aristokratiska konsten att göra absolut ingenting. Han hade två stora hus i staden men föredrog att leva i hyrda rum, eftersom det inte var så besvärligt, och han åt nästan alla måltider på sin klubb. Han ägnade en viss uppmärksamhet åt att sköta sina kolgruvor i grevskapen i Midlands och ursäktade sig för denna vanärande anstrykning av flit genom att hävda, att den enda fördelen med att ha kol var att den gav en gentleman möjlighet att få råd att elda ved i sin egen spis. Politiskt var han tory, utom när tories hade makten, för då anklagade han dem öppet för att vara ett radikalt pack. Han var en hjälte för sin kammartjänare, som körde med honom, och en skräck för de flesta av sina släktingar, som han i sin tur körde med. Inget annat land än England kunde ha format honom och han sade alltid att landet höll på att gå åt pipan. Hans principer var omoderna men det fanns en hel del gott att säga om hans fördomar.

När lord Henry kom in i rummet fann han sin farbror som satt och rökte en cigarr, klädd i en grov jaktrock, medan han knotade över The Times.

»Jaha, Harry«, sade den gamle gentlemannen,»vad kan det vara som får dig att gå ut så tidigt? Jag trodde att ni modelejon aldrig steg upp före två och aldrig visade er före fem.«

»Ren släktkärlek kan jag försäkra, farbror George. Jag vill ha något av dig.«

»Pengar antar jag«, sade lord Fermor torrt och gjorde en grimas. »Nåja, sätt dig ner och berätta alltsammans för mig. Unga människor nu för tiden inbillar sig att pengar är allt.«

»Ja«, muttrade lord Henry och rättade till blomman i knapphålet; »och när de blir äldre vet de att det är så. Men jag vill inte ha pengar. Det är bara folk som betalar sina räkningar som vill ha det, farbror George, och jag betalar aldrig mina. Krediten är alla yngre söners kapital och med hjälp av den lever man utmärkt. Dessutom gör jag alltid affärer med min bror Dartmoors köpmän och följaktligen besvärar de mig aldrig. Vad jag vill ha är upplysningar: inga nyttiga upplysningar, förstås; onyttiga upplysningar.«

»Tja, jag kan tala om för dig allt som står i en engelsk statskalender, Harry, även om folk skriver en massa smörja nu för tiden. När jag ägnade mig åt diplomatin var saker och ting bättre. Men jag har hört att de använder sig av prövning numera för att ta in folk. Vad kan man vänta sig? Sådana förhör, min herre, är ren humbug från början till slut. Om en herre är gentleman vet han tillräckligt och om han inte är gentleman är allt han vet skadligt för honom.«

»Mr Dorian Gray har inte med några statskalendrar att göra, farbror George«, sade lord Henry ointresserat.

»Mr Dorian Gray? Vem är det?« frågade lord Fermor och rynkade sina buskiga, vita ögonbryn.

»Det är just det jag har kommit hit för att få reda på, farbror George. Eller rättare sagt, jag vet vem han är. Han är dotterson till den siste lord Kelso. Hans mamma var en Devereux, lady Margaret Devereux. Jag vill att du skall berätta för mig om hans mor. Hurdan var hon? Vem gifte hon sig med? Du har känt nästan alla människor under din tid så du kanske har träffat henne. Jag är mycket intresserad av mr Gray för närvarande. Jag har inte blivit bekant med honom förrän helt nyligen.«

»Kelsos barnbarn!« upprepade den gamle gentlemannen – »Kelsos barnbarn...! naturligtvis... Jag kände hans mor mycket väl.