Jag vet aldrig var min hustru befinner sig och min hustru vet aldrig var jag är. När vi träffas – vi träffas faktiskt då och då, när vi äter ute tillsammans eller går till hertigen – berättar vi de mest absurda historier för varandra med de allvarligaste miner. Min hustru är mycket bra på det – faktiskt mycket bättre än jag. Hon blandar aldrig ihop sina uppgifter men det gör alltid jag. Men när hon ertappar mig gör hon aldrig någon affär av det. Ibland önskar jag att hon gjorde det; men hon bara skrattar åt mig.«

»Jag avskyr ditt sätt att prata om ditt äktenskap, Harry«, sade Basil Hallward och gick mot dörren som ledde ut till trädgården. »Jag tror att du i själva verket är en mycket bra äkta man, men att du skäms grundligt över dina egna dygder. Du är en ytterst säregen man. Du säger aldrig något moraliskt men du begår aldrig någon omoralisk handling. Din cynism är helt enkelt en attityd.«

»Att vara naturlig är helt enkelt en attityd och den mest irriterande attityd jag vet«, utropade lord Henry med ett skratt; och sedan gick de båda unga männen ut i trädgården tillsammans och slog sig ned på en lång bambubänk som stod i skuggan av en stor lagerbuske. Solskenet gled över de blanka bladen. Nere i gräset stod vita tusenskönor och skälvde.

Efter en paus drog lord Henry fram sin klocka.

»Jag är rädd att jag måste gå, Basil«, mumlade han, »och innan jag går kräver jag att du svarar på en fråga som jag ställde till dig för en stund sedan.«

»Vilken då?« sade målaren och höll blicken hela tiden stadigt fäst vid marken.

»Det vet du mycket väl.«

»Det gör jag inte, Harry.«

»Nåja, jag skall tala om vad det är för fråga. Jag vill att du skall förklara för mig varför du inte vill ställa ut Dorian Grays porträtt. Jag vill ha det riktiga skälet.«

»Jag gav dig det riktiga skälet.«

»Nej, det gjorde du inte. Du sa att det var för att det finns för mycket av dig själv i det. Det är ju barnsligt.«

»Harry«, sade Basil Hallward och såg honom rakt i ögonen, »varje porträtt som är målat med känsla är ett porträtt av konst nären, inte modellen. Modellen är bara händelsen, tillfälligheten. Det är inte han som avslöjas av målaren; det är snarare målaren som avslöjar sig själv på den målade duken. Skälet till att jag inte vill ställa ut den här tavlan är att jag är rädd att jag i den har gett uttryck åt min egen själs hemlighet.«

Lord Henry skrattade.

»Och vad är det för något?« frågade han.

»Jag skall tala om det för dig«, sade Hallward; men en förbryllad min gled över hans ansikte.

»Jag är idel öra, Basil«, fortsatte hans kamrat och såg på honom.

»Åh, det finns faktiskt mycket litet att berätta, Harry«, svarade konstnären; »och jag är rädd för att du knappast förstår det. Du kanske inte ens kommer att tro på det.«

Lord Henry log, böjde sig ner, plockade en rosafärgad tusensköna i gräset och undersökte den.

»Jag är alldeles säker på att jag kommer att förstå det«, svarade han och granskade uppmärksamt den vitfjädrade lilla guldskivan, »och vad det beträffar att tro dig, så kan jag tro vad som helst under förutsättning att det är tillräckligt otroligt.«

Vinden skakade ner några blommor från träden och de tunga syrenklasarna med sitt gytter av stjärnor rörde sig hit och dit i den tunga luften. En gräshoppa började knarra vid muren och en lång, smal trollslända flöt förbi på sina bruna, florstunna vingar som en blå tråd. Lord Henry tyckte att han nästan kunde höra Basil Hallwards hjärta bulta och undrade vad som skulle komma.

»Hela historien är helt enkelt denna«, sade målaren efter en stund. »För två månader sedan gick jag på en stor bjudning hos lady Brandon. Du vet, vi stackars konstnärer måste visa oss i sällskapslivet då och då, bara för att påminna allmänheten om att vi inte är några vildar. Som du sa till mig en gång: klädd i aftonkläder och vit fluga kan vem som helst, till och med en börsmäklare, få rykte om sig att vara civiliserad. Nåväl, när jag hade befunnit mig i rummet i omkring tio minuter och stått och pratat med feta, pråligt klädda änkenåder och tråkiga akademiker kände jag plötsligt att någon tittade på mig. Jag vände mig ett halvt varv och såg Dorian Gray för första gången. När våra ögon möttes kände jag att jag bleknade. En egendomlig känsla av skräck kom över mig. Jag kände att jag hade hamnat ansikte mot ansikte med någon vars blotta personlighet var så fascinerande att den skulle uppsluka hela min natur, hela min själ, till och med min konst, om jag lät den göra det.