Hon kunde ha gift sig med vem hon hade velat. Carlington var galen i henne. Men hon var romantisk. Det var alla kvinnorna i den familjen. Männen var inte mycket att ha, men kvinnorna var vid Gud underbara! Carlington friade till henne. Han talade själv om det för mig. Hon skrattade åt honom, men det fanns inte en flicka i hela London vid den tiden som inte var ute efter honom. Och på tal om det, Harry, på tal om dumma äktenskap, vad är det för dumheter din far berättar för mig om att Dartmoor vill gifta sig med en amerikanska? Duger inte engelska flickor åt honom?«

»Det är ganska modernt att gifta sig med amerikanskor just nu, farbror George.«

»Jag håller styvt på de engelska kvinnorna mot hela världen, Harry«, sade lord Fermor och dunkade knytnäven i bordet.

»Det är säkrare att satsa på amerikanskorna.«

»De är inte särskilt hållbara, har jag hört«, muttrade hans farbror.

»En lång förlovning tar musten ur dem, men de är fantastiska på hinderlopp. De tar hindren i flygande fläng. Jag tror inte Dartmoor har en chans.«

»Vad har hon för föräldrar?« grymtade den gamle gentlemannen. »Har hon några?«

Lord Henry skakade på huvudet.

»Amerikanska flickor är lika skickliga på att dölja sina föräldrar som engelska på att dölja sitt förflutna«, sade han och reste sig för att gå.

»De konserverar fläsk, antar jag?«

»Jag hoppas det för Dartmoors skull, farbror George. Jag har hört att fläskkonserver är det som betalar sig bäst i Amerika, näst efter politik.«

»Är hon söt?«

»Hon uppför sig som om hon vore vacker. Det gör de flesta amerikanska kvinnor. Det är hemligheten med deras charm.«

»Varför kan inte dessa amerikanska kvinnor stanna kvar i sitt eget land? De påstår ju jämt att det är paradiset för kvinnor.«

»Det är det också. Det är därför som de, precis som Eva, är så utomordentligt ivriga att komma därifrån«, sade lord Henry. »Adjö, farbror George. Jag kommer för sent till lunchen om jag stannar längre. Tack för att du gav mig upplysningarna jag ville ha. Jag tycker alltid om att veta allt om mina nya vänner och ingenting om mina gamla.«

»Var skall du äta lunch, Harry?«

»Hos faster Agatha. Jag har bjudit dit mig själv och mr Gray. Han är hennes senaste protegé.«

»Hm. Hör du, Harry, säg till din faster Agatha att inte besvära mig längre med sina välgörenhetstiggerier. Jag är utled på dem. Milda makter, den goda kvinnan tror visst att jag inte har något annat att göra än att skriva ut checkar för hennes fåniga idéer.«

»Jadå, farbror George, jag skall säga henne det men det kommer inte att få någon som helst effekt. Filantropiska människor brukar förlora all känsla för mänsklighet. Det är deras mest utpräglade egenskap.«

Den gamle gentlemannen grymtade instämmande och ringde på klockan efter sin betjänt.

Lord Henry gick längs den låga arkaden in på Burlington Street och styrde stegen mot Berkeley Square.

Jaså, det var historien om Dorian Grays ursprung. Fastän den bara hade berättats i grova drag, hade den ändå gripit honom med sin anstrykning av säregen, nästan modern, kärlekssaga. En vacker kvinna som riskerar allt för en glödande passion. Några himlastormande veckor av lycka, som avbröts tvärt av ett avskyvärt, förrädiskt brott. Månader av tigande ångest och sedan ett barn, fött i smärta.